Vesa Hietala rättar till sin ­svarta jacka och gräver samtidigt fram rätt nyckel i nyckelknippan. ­Hietala, ­arbetsledare vid stadens fritidsverk, låser upp dörren till det omklädningsrum som Vasa IFK till vardags använder i Sandviken. Lukten slår emot oss då vi kliver in. Mögel. – Det är ju ingen lyx vi kan erbjuda precis, säger Hietala. Några minuter tidigare var vi i VPS omklädningsrum, som ligalaget har renoverat på egen hand. Där luktade det mycket mindre. – Personer som är allergiska och känsliga för mögel måste gå ut ­härifrån ganska fort, säger Hietala. Rummet är ganska litet och ­inte speciellt inbjudande. Men det är ­åtminstone varmt. Vi lämnar det och återvänder till spelargången under Sandvikens kritiserade träläktare. Det är kallare än utomhus. Ute är det nollgradigt, duggregn och ett papperstunt snölager ger den här morgonen lite ljus. Utan den skulle allt – förutom den slitna men fortfarande gröna gräsmattan – vara grått. Sandvikens fotbollsstadion ­invigdes 1936 och stod helt klar 1937. Under åren som följde blev Sandviken skådeplats för VPS och Vasa IFK:s storhetstider när lagen tog hem sina FM-guld. Diskussionen om att arenan inte höll måttet fanns ändå där, hela tiden. När 1980-talet övergick till 1990-tal flyttades spelpjäserna om i Sandviken. Precis före jul 1993 klubbade Vasa stad igenom ett beslut om finansiering för en rejäl renovering av den utnötta arenan. Under 1994 byggdes den om. Löparbanorna, som fram till början av 1980-talet användes för friidrott, togs bort, gräs­mattan förnyades och förstorades, den ­totala åskådarkapaciteten ökade och ­värmeslingor samt bevattningssystem installerades. Samma höst tog VPS steget upp till ligan igen. Inför lagets ligapremiär följande vår beskrevs Sandviken som en av de finaste fotbollsarenorna i landet. – En toppenarena, kanske den ­bästa i hela Finland, sade VPS-­anfallaren Jari Jäväjä. Vid den här tidpunkten var Bengt Strandin biträdande stadsdirektör. Han hade den positionen i många år. Numera är han pensionär, men då jag ringer upp honom kommer minnena tillbaka – så småningom. – Ja-a du … Jag minns inte turerna kring Sandviken så noga. Det är många år sedan. Men kommer du ihåg hur man såg på Sandviken 1995? – Jo, arenan ansågs hålla absolut toppklass i Finland. Gräsmattan var fin och man satt väldigt nära plan, vilket var ovanligt. Ett par år senare fick vi dit strålkastare och plast­stolar, men fotbollsfolket började prata om en ny arena. Det behövs inte mer än en fråga för att få i gång Strandin. Han pratar allvar. Han skrattar. Det blir ett långt samtal om hur stadens ledning försökte göra alla fotbollsvänner nöjda. Vilket har det största enskilda problemet varit för den nya fotbolls­arenan? – Att få det att gå framåt tillräckligt snabbt. Vasa stad fick på en gång behov av att behandla många idrotts- och kulturbyggen. Det är alltid en diskussion om prioriteringar. Strandin nämner Botniahallen, förnyelsen av ishallen, grundrenoveringen av simhallen, ombyggnaderna av stadens båda teatrar och det nya stadsbiblioteket. Då allt landar på samma fat, på samma gång, blir det bökigt. – Jag måste understryka att de här projekten tar mycket längre än vad folk tror. Efter 30–40 år i tjänst vet jag att 10–15 år är ett rimligt tidsspann. När man sitter mitt i det måste de allmänna intressena alltid gå före de personliga. Jag har alltid varit en stor idrottsvän, men skolor och hälsovård är grundbultar i samhället. Den mest aktuella och mest konkreta konsekvensen av att Vasa har fått vänta på en ny fotbollsarena är att VPS inte fick spela Europa League-kval i Sandviken i somras. VPS har uppskattat att de ekonomiska förlusterna på grund av detta landade på närmare 100 000 euro. I höst kvalificerade sig laget igen för kvalspel till Europa League, och det troliga är att VPS spelar ­sina matcher i Valkeakoski även nästa ­säsong. Uefas kontrollant Trygve Bornø besökte Vasa för ett drygt år sedan för att granska VPS möjligheter att få spela i Sandviken. Domen var hård. – Han steg in på området och skakade bara på huvudet, säger Hietala då vi har gått upp till VIP-rummet – en benämning som är mer än snäll för utrymmen som inte ens har värmesystem. – Jag förstår honom. Det här är ­inget ställe som man vill visa upp. Jag har väntat väldigt länge på ­renoveringen. Sandviken är i ett ­bedrövligt skick. Vi går ut på läktaren. Jag tar ­några steg nerför trapporna och ser till vänster. Bänkraderna vrider och vänder på sig. Man blir ju nästan sjösjuk av att titta på dem, säger ­fotografen. – Om ni kommer hit om ett år och tar samma bilder, kommer bänkarna att se helt annorlunda ut, säger Hietala. Sandvikens träläktare står på ett underlag som lever sitt eget liv. I spelargången under läktaren noterade jag att golvet lutade, men på läktaren blir det ännu tydligare. Arenan är inte precis i toppform. Vår rundvandring fortsätter. ­Målarfärgen flagnar vid ölserve­ringen bakom ena målet. Gömd ­bakom träläktaren står en liten ­barack med ett par toaletter. – Tur att den står bakom allt annat. Det där känns inte som 2014. Innan vi avslutar inspektionen ­avslöjar Hietala att värmeslingorna inte använts på tio år. – I teorin var det en bra idé ... I praktiken fungerade de inte. ­Huvudslingorna smälte bort snö, men de mindre rören var helt värdelösa. Och vrider man på mer ­effekt, kan man förstöra gräsmattan. – Rören ligger just nu en halv ­meter ner i marken. Med den nya konstgräsmattan kommer uppvärmningen att bli effektiv. För drygt en månad sedan beslutade stadsfullmäktige att Vasa stad står för merparten av kostnaderna när Sandviken får ett helt nytt utseende. Staden stöder arenabygget med 11,5 miljoner euro. 4,5 miljoner nästa år och resten under 2016, då nybygget ska stå klart. Staten stöder i sin tur satsningen med 750 000 euro. Den gamla träläktaren skyddas av Museiverket och får inte röras. Den är godkänd vid inhemska matcher, men vid kvalmatcher till de europeiska cuperna och vid eventuella landskamper måste den stå tom. Enligt Uefas reglementen är träläktare ­inte godkända på grund av brandfaran. Enligt skisserna ska den nya ­huvudläktaren stå där den nuvarande solläktaren är. Tillsammans med kortsidorna bildar den en ­enhetlig läktarkonstruktion. Kapaciteten för de nya läktarna blir ungefär 4 700 åskådare. Totalt ska drygt 6 000 personer kunna se inhemska matcher i Sandviken. Processen fram till det här beslutet har varit lång. I början av 2000-­talet tillsatte Bengt Strandin en arbetsgrupp som skulle utreda vad fotbollsfolket behövde. I arbets­gruppen fanns representanter från stadens fotbollsklubbar med. – Arbetsgruppen var bland annat på en resa till Borås, där de hade byggt en ny arena. Den största lärdomen vi drog var att konstgräs var enda alternativet för att få finansiering. Då man sätter stora resurser på ett sådant här projekt, måste det ­synas i användningen. Vasa är ju inte ­London där man kan bygga en ­arena och bara spela ett par ­matcher i veckan, säger Strandin. Under Strandins tid blev det ­ingen ny arena. Sedan han gick i pension 2010 har arbetet gått vidare. I april 2011 samlade Vasa bolldistrikt ihop en egen arbetsgrupp. Alla klubbar som använder Sandviken skulle hitta samförstånd och kunna ­agera med enad front mot stadens ledning. Dialogen har fortsatt kontinuerligt i tre års tid. I de två största klubbarna, VPS och Vasa IFK, anser man att samarbetet varit helt avgörande för det beslut som nu är fattat. – I slutändan har staden lyssnat. Klubbarna har haft ett ömsesidigt utbyte av samarbetet. ­Klubbarna har olika förutsättningar – den ena spelar i ligan och den andra i ­division 2 – men vårt mål har varit gemensamt: få en ny arena, säger VIFK:s ord­förande Henrik Skytte. VPS vd Eero Karhumäki har arbetat i VPS sedan 90-talet. Han säger att det här har varit klubbarnas ­diskussion. Efter år av kamp är lättnaden stor. – Då det blev klart med en ny arena blev jag först mållös. Vad säger man då en dröm förverkligas? Sedan går tankarna till alla som gjort det här möjligt, från politiker till de andra klubbarna. Nu får vi ett hem för fotbollen. ”Ett hem för fot­bollen”. Det är precis de orden som även stadsfullmäktiges ordförande Joakim Strand (SFP) använder i sin beskrivning av nybygget. – Det här är en viktig investering för Vasa, Österbotten och ­hela ­landet. Fotbollen fokuseras till en plats i Vasa. Efter att Bornø och Uefa hade dömt ut Sandviken för ett år sedan sade Strand att extern finansiering krävs för att bygga en ny arena. Nu har läget förändrats. – Jag väljer att blicka framåt. Vi ska vara stolta över att vi har muskler för att förverkliga ett sådant här unikt projekt. Allmänt taget tycker jag att Vasa satsar mycket på idrott och kultur. Staden mår rätt bra och jag är helt säker på att det hänger ihop med våra satsningar, säger Strand. Då Sport fick sin ligaplats i ­ishockey fattades ett snabbt beslut om att bygga ut ishallen. Fanns det då gnäll från fotbollshåll? – Den investeringen var ganska ­liten, 700 000 euro. Min uppfattning är att man inte ska ställa idrottsgrenar mot varandra, säger Strand. Spelarna är de som varje dag har berörts av de usla förhållandena i Sandviken. Arenan är deras arbetsplats. Sebastian Strandvall, VPS lagkapten de ­senaste säsongerna, har varit den som flitigast dragit en lans för en ny arena i offentliga sammanhang. VIFK-produktens beskrivning av lagets hemmaplan talar sitt tydliga språk. – Gräsmattan har alltid varit toppklass, men allt annat är under all ­kritik. Framför allt är det tufft att gå dit på vårarna och höstarna. Det är kallt och luktar mögel. I vintras var jag inne i vårt omklädningsrum. Vid golvlisterna såg man möglet. Riktigt äckligt. Att duscha i kallvatten har blivit vardag. Det gäller att vara först i duschen om man vill ha varmt ­vatten. Strandvall säger att det är naturligt att folk har åsikter om ett projekt som det satsas så här mycket pengar på. Samtidigt: Fotbollen är den största sporten i staden. – Investeringen betalar sig själv. Folk slutar ju inte spela fotboll här. Alla som har jobbat för det här ­projektet är värda ett väldigt stort tack. ­Debatten fortsätter, men jag hoppas de som får kritik orkar ta emot den. Bygget ger staden en ­bättre image. – När den nya arenan är klar ­hoppas jag att juniorer ser den och tänker ”wow, här vill jag spela”. Så tänkte jag och mina kompisar. Då jag spelade första gången i Sandviken var det något extra. Den känslan får man inte i dag. Om ett och ett halvt år är det tänkt att Vasafotbollens nya centrum ska stå klart. Alla stadens klubbar är odelat positivt inställda. Bollförbundet är tillfreds, Vasa lär åtminstone få arrangera dam- och juniorlandskamper efter renoveringen. Men vad betyder nybygget på sikt? Eero Karhumäki, som har varit med från start till mål, svarar bäst då jag frågar vad den nya arenan betyder för VPS. – Din fråga borde lyda ”Vad betyder den för Vasafotbollen?”. Som det ser ut nu får alla klubbar och bolldistriktet sitt kansli i Sandviken. Många matcher och otaliga träningar kommer att avverkas på samma ställe. Vi får en arena som är värdig namnet. Vasa får ett fotbollshem. Nu är det upp till oss att spela så bra att vi är förtjänta av den.