Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Yttrandefriheten har varit på allas läppar efter det fasansfulla terrordådet i Paris. Förvånansvärt få har ändå hittills berört frågan om det ansvar som är förknippat med yttrandefriheten. Den stora lejonparten av debattörerna har försvarat en oinskränkt rätt att säga, rita och uttrycka vad som helst. Egentligen är det rätt märkligt att miljontals människor i Paris valde att demonstrera för generell yttrandefrihet då marschen i stället borde ha genomförts som en manifestation mot terror och våld. Vad är skillnaden? Jo, problemet kan kanske bäst skildras genom Kari Suomalainens öde. Han var en mycket folkkär satirtecknare som var verksam på Helsingin Sanomat under åren 1950-1991. Suomalainen ironiserade träffsäkert om makthavare och politiska partier. Han var heller inte rädd att kritisera politikerna för den undfallenhet och kuvade attityd de visade i förhållande till öst. Bland annat gav Suomalainen i sina teckningar en bild av att republikens president Urho Kekkonen hade skapat politiska arrangemang som Porkala udd och notkris för att själv bli omvald som president. På äldre dagar började Suomalainen plötsligt leverera nidbilder av de på den tiden nya somaliska flyktingarna i Finland. Dåvarande chefredaktören Janne Virkkunen reagerade och Suomalainen fick lämna tidningen med buller och bång. Satiren, den som slår uppåt mot makthavare och eliter, hade förvandlats till rasism och hets mot folkgrupp. Chefredaktören hade försvarat satiren, men han kunde inte publicistiskt försvara rasismen. Vasabladets karikatyrtecknare Leif Sjöström hade givetvis aldrig blivit så populär som han blev om han hade fått för sig att börja sparka nedåt. I den meningen finns det kanske mer av Kari Suomalainen än Leif Sjöström i den satirtradition Charlie Hebdo företräder. Till saken hör att Charlie Hebdo verkar i ett kulturklimat som traditionellt har haft en liten fördragsamhet för minoriteter och minoritetsrättigheter. Frankrikes grundlag erkänner inga minoriteter över huvud taget. Ändå bidrog attentatet mot tidningsredaktionen till att miljontals människor världen över plötsligt ville vara Charlie. Många trädde in i och försvarade en fransk satirtradition utan att ha en aning om den kontext denna verkar i. Ett radiokåseri i den finländska radion beskrev för några år sedan finlandssvenskarna som en orm som de finskspråkiga när vid sin barm. Redaktören Kirsi Virtanen sa också att hon känner sig kränkt å sina finska landsmäns vägnar över att det finns finlandssvenskar som inte har brytt sig om att lära sig finska. Virtanen blev anmäld till Opinionsnämnden för massmedier, men fallet togs inte ens till behandling med hänvisning till att tillspetsningar i ett personligt radiokåseri är en smaksak som inte kan vägas med hjälp av journalistreglerna. Det betyder i förlängningen att Yle i fortsättningen kan tillåta sig samma typ av tillspetsningar mot somalier, homosexuella och andra marginalgrupper. Är det en sådan public service-tradition vi alla ska förväntas betala skatt för? Svar nej. Yttrandefriheten är en oerhört viktig sak, men om den inte bedrivs med fingerkänsla och ansvar utgör den ett hot mot vår samlevnad. Terroristerna i Frankrike ville knappast åt yttrandefriheten i sig. Enligt deras egen uppfattning var Charlie Hebdo en mobbare och därför ett bland flera tänkbara mål för en terror vars avsikt är att öka polariseringen.