Inom landskapen upplever man att regionerna har för lite makt att påverka den egna utvecklingen. De nationella strategierna är inte tillräckligt anpassade för de olika förutsättningar och viljor som finns i regionerna. Landskapens ställning aktualiseras sannolikt under nästa regering. Som det nu ser ut kan Centern komma att ha ett inflytande där. Få frågor har varit så seglivade i den finländska politiken som mellaninstansförvaltningen. Frågan har med jämna mellanrum dykt upp under hela självständighetstiden. Ofta har förändringarna kommit överraskande och styrts av olika yttre faktorer. Den nationella diskussionen har i mycket präglats av en politisk dragkamp. Grovt taget har utgångspunkten varit att Centern och dess föregångare strävat efter en landskapsförvaltning med egna demokratiska beslutande organ. Eftersom Centern är starkt i regionerna skulle partiet dominera så gott som alla våra landskap. De övriga stora partierna har inte tilltalats av den tanken. I stället arbetade de för en länsförvaltning. Länen hade i praktiken ingen egen vilja utan var en förlängning av statsmakten. På 1970-talet såg det ut som om landskapstanken skulle begravas. Man började i allt högre grad bygga ut länsförvaltningen. För att kompensera underskottet av regionalt inflytande hade vi försök med länsfullmäktige, inte direkt folkvalda. En stor del av praktiska kommunala samarbetet kom att skötas av olika kommunalförbund. Det var ett flexibelt system som styrdes av indirekt folkvalda organ. Då landskapstanken kändes som stendöd kom en vändning på 1990-talet. EU-medlemskapet återuppväckte landskapen i Finland. Regionernas Europa blev ett begrepp som sannolikt bidrog till att Finland via folkomröstningen kom med i EU. Landskapen behövdes för att kunna delta i EU:s regionalpolitik. Centerfältet luckrades upp och det var sannolikt avgörande för att få en majoritet bakom en ansökan om medlemskap. För EU upplevs landskapen ännu i dag som viktiga. Via satsningar på regioner och framför allt över olika gränser försöker man göra unionen populärare i en tid då starka protesrörelser skakar hela EU-bygget. Följande steg blev att länen monterades ner för att slutligen skrotas. Men landskapen fick trots allt inte så mycket starkare ställning. I stället reformerades regionförvaltningen genom att grunda Närings-, trafik och miljöcentraler samt ett mindre antal regionförvaltningsverk. Dessa har ingen egentlig regional politisk styrning. De påminner allt mera om statliga institutioner. Den statligt styrda apparaten motiveras med att den samhälliga servicen ska vara så jämlik som möjligt i hela landet. Landskapstanken utgår från att det får förekomma avvikelser och att man på det regionala planet ska kunna välja tyngdpunkter. Det är ändå ingen enkel sak att skapa mera självstyrda landskap. Strävan har varit att minska antalet landskap. Det är troligt att det blir någon variant på det temat. Genom historien har förvaltningsgränserna varit omstridda, och det har gällt i synnerhet Karlebynejden. Mellersta Österbotten har varit omstritt och av en del uppfattats som något konstgjort. I praktiken har Karleby kunnat dra nytta av statusen landskapscentrum. Överlag har det funnits en förhållandevis stor aktivitet för att komma med i olika EU-projekt. Det har sannolikt bidragit till att Karleby kom ur den djupa depressionen under lågkonjunkturen på 1990-talet. Samtidigt har gränsen ibland känts obekväm.