Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Just nu finns inga som helst indikationer om att statsmakten skulle vara i färd med att slopa den obligatoriska skolsvenskan. SFP-basen Carl Haglund har uppskattat att rösterna i riksdagen faller cirka 120-80 till förmån för fortsatt ja till skolsvenskan. Det framstår som en rimlig bedömning. Ändå har många finlandssvenska opinionsbildare sett det som en nödvändighet att älta frågan om en reservplan. Många anser att SFP borde ha en plan B att sätta på bordet i det fall andra politiska partier i något skede får för sig att de plötsligt vill slopa den obligatoriska skolsvenskan. Kravet är förnuftsvidrigt, i synnerhet om man föreställer sig att partiet i fråga offentligt ska redogöra för sin plan B. Det om något vore kontraproduktivt. Ett politiskt parti kan ha vilka reservplaner som helst, men konsekvensen av att blotta dem på förhand kunde vara förödande. Därför har Fredrik Guseff helt rätt då han i en blogg på Svenska Bildningsförbundet går åt plan B-förespråkarna. Den som i en politisk förhandlingssituation på förhand går ut med sina minimikrav är illa ute. Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan handlar om hur vi bäst bevarar Finland som ett tvåspråkigt land. I det sammanhanget utgör den obligatoriska skolsvenskan respektive -finskan i grundskolan en enormt viktig grundpelare. Finländarna är lika enligt lagen, alltså kan vi inte slopa det ena obligatoriet utan att slopa det andra. Och om både skolsvenskan och -finskan slopas har vi på sikt inte längre någon nationell finsk-svensk tvåspråkighet. Vi har heller inte någon formell jämställdhet medborgarna emellan. Tvåspråkigheten blir då en individuell konkurrensfördel för den grupp som frivilligt väljer att tillgodogöra sig det andra inhemska språket. Vi får en elitbildning i samhället samtidigt som det i namnet av någon form av medborgerlig rättvisa uppstår ett politiskt tryck att tumma på språkkraven för offentliga tjänster. Uppluckrade språkkrav i centrala, statliga serviceinstanser som polis, domstol och larmcentraler bidrar till att svenskspråkiga inte har samma medborgerliga rättigheter som den finskspråkiga majoritetsbefolkningen i landet. I ett sådant läge har vi föga nytta av att svenskan har återinförts bland de obligatoriska proven i studentexamen, enligt den B-plan Pär Stenbäck har fört fram. SFP:s lilla tröstnapp är inte mycket värd i ett läge då Finland genom olika politiska beslut har blivit ett officiellt enspråkigt land. Fritjof Sahlström, docent i pedagogik, skrev i en HBL-kolumn att den som börjar prata om alternativ medverkar till att flytta samtalets gränser (22.1). Det är ett klokt konstaterande. Är B-plansförespråkarna över huvud taget medvetna om vilken samhällelig framtid de bäddar för? Frågan är vem och vad denna finlandssvenska, ständigt närvarande fatalism egentligen tjänar i ett läge då inget seriöst politiskt parti ägnar det aktuella medborgarinitiativet något annat än ett förstrött intresse. SFP-ledningen gör helt rätt i att vägra lyssna på alla dessa dåliga rådgivare. Den dag SFP signalerar beredskap att börja tumma på förutsättningarna för den nationella tvåspråkigheten och den medborgerliga jämställdheten befinner sig partiet på ett sluttande plan. Det var redan illa att SFP var tvunget att acceptera röveriet av studentsvenskan. Å andra sidan har vi i gengäld fått ett prejudikat på att frivillighet för det mesta innebär friheten att välja bort.