Hårda tider kräver stränga tag. De ekonomiska utsikterna är fortsatt dystra och en enhällig kör av förståsigpåare predikar nödvändigheten av nedskärningar och återhållsamma lönekrav. Endast så ska vi räddas från undergången, heter det. Om man – i alla fall på försök – accepterar tanken på att återhållsamheten är nödvändig, hur ska den tanken då lanseras så att så många som möjligt ska acceptera och leva efter den? I all pedagogik och uppfostran är det egna exemplet avgörande för trovärdigheten. I Finland tycks den ekonomiska eliten ha anammat mottot ”gör inte som jag lever utan som jag lär”. Inom de statsägda företagen Fortum och Neste har beredande organ föreslagit kännbara arvodeshöjningar för bolagens styrelsemedlemmar och ordförande, för Fortums styrelseordförande från 75 000 euro om året till 90 000, för dennes kollega i Neste från 66 000 till 84 000. Arvodena för vice ordförande och ordinarie styrelsemedlemmar skulle stiga i samma grad. ”Skulle stiga” gäller för samtliga poster. Utvecklingsminister Sirpa Paatero (SDP), som också svarar för statens ägarstyrning, kräver att man slopar den planerade höjningen. Paatero säger i en FNB-intervju (27/1) att höjningarna inte får framstå som orimliga i en situation där vanliga löntagare är rädda för att mista sina jobb och förväntas ha en moderat linje i fråga om löner. Staten är majoritetsägare i både Fortum och Neste. Det slutliga avgörandet fälls ändå på bolagsstämman, men Paateros signal är klar och viktig. Någon invänder förmodligen att det är vad man kan vänta sig av en socialdemokratisk minister, men Paatero får stöd på kanske lite oväntat håll. Också riksdagsledamot Ben Zyskowicz (Saml) dömer ut höjningarna och säger att de klingar ­illa mot den återhållsamhet eller rentav nollinje som krävs av löntagarna. Också Paateros partikamrat i riksdagen Pauliina Viitamies, som även är medlem i Fortums förvaltningsråd, är inne på samma linje. Höjningarna motiveras med att man måste vara beredd att betala för kompetens på så här höga poster och att arvodena måste vara i par med vad motsvarande bolag betalar i Norden och Europa. Och jo, arvodena i statsbolag är förvisso lägre i statsbolag än i övriga stora börsbolag. Den skillnaden blir heller knappast mindre. I tisdags meddelades att Nordea planerar höja arvodena för sina styrelsemedlemmar med 15,5 procent, för den som verkar i styrelseutskott föreslås en höjning på 65 (javisst, sextiofem!) procent. Ordförande för Nordeas styrelse, Björn Wahlroos, lyfter ett arvode om 279 000 euro om året. I veckan rapporterade bland annat Åbo Underrättelser om att tillträdande landskapsdirektören för Egentliga Finland Kari Häkämies av sin partikamrat, landskapsstyrelsens ordförande Ilkka Kanerva (Saml), garanterats ett avtal som i stället för de semesterdagar han inte hinner förtjäna in ger landskapsdirektören 24 dagar tjänstledighet med lön i juli. Den som har invändningar mot att hålla tillbaka sina lönekrav får rejält med ammunition av exempel som dessa. Samhällseliten har drabbats av en fartblindhet som undergräver trovärdigheten för alla krav på återhållsamhet. Är det någon som på allvar tror att Fortum får bättre ledarskap om man höjer styrelseordförandens arvode med 15 000 euro?