Det har knappast förts en enda valkampanj i Finland där sysselsättningen och beskattningen inte hört till huvudfrågorna. Partier från höger till vänster på den politiska kartan har vunnit val på löften om krafttag för att komma åt arbetslösheten. Likafullt känns det som om tanken på full sysselsättning är mer avlägsen än någonsin. De som har minnesbilder från 1980-talet kan ibland återkalla i minnet landsbygdspartisten Urpo Leppänen som så småningom blev arbetsminister. Hans parti gick till val med att arbetslösheten kunde avskaffas på ett halvt år. I och för sig var siffrorna då betydligt lägre än i dag, men den tidens nivåer var ändå betydligt högre än man då kunde acceptera. Ingen trodde väl på allvar att denna politik kunde lyckas. För Leppänen blev det förstås en stor utmaning att infria de löften partiet högljutt gav i valrörelsen. I dag vet vi att man inte hittade den slutliga lösningen på problemet. I stället har vi fått en situation där vi accepterar en betydligt högre arbetslöshetsnivå än på Leppänens tid som minister. Men visst försökte han och frågan är om det inte ändå är det tappraste försöket vi haft. Till sin hjälp tog Leppänen en modell som Heikki Rinne utarbetat. Kommunerna skulle se till att alla långtidsarbetslösa skulle erbjudas jobb under minst ett halvt år. I bland annat Karleby anställdes arbetslösa i hundratal på en gång. Problemet var att hitta jobb som kunde betraktas som meningsfulla. ­I någon mån blev det även betungande för kommunerna att ordna med arbetshandledning. Försöket avblåstes så småningom och det långsiktiga resultatet uteblev. Men under denna tid hade vi ändå månader då det inte fanns en enda registrerad ung långtidsarbetslös. Ett totalt misslyckande var det i varje fall inte, även om det inte heller var den vises sten som hade hittats. Efter detta har vi haft mindre spektakulära försök, men med samma ingredienser. Sittande regering har infört den så kallade ungdomsgarantin som tvingar myndigheterna att anvisa långtidsarbetslösa unga jobb eller utbildning. I praktiken har det inte fungerat som tänkt av olika orsaker. I mycket har sysselsättningsåtgärderna tyvärr handlat om att försöka omformulera sysselsättningsbegreppet i statistikföringen. Ministerierna har försökt flytta över problemen på varandra för att hyfsa sina egna siffror. Till en del kan det i och för sig vara vettigt att se över definitionen på arbete. Uppgifter som man tidigare har betraktat som meningslöst arbete bor i vissa fall kunna omvärderas och få en högre status. Vårens riksdagsval blir inget undantag då det gäller fokuseringen. Centerns Juha Sipilä har redan hunnit antyda att man ska skapa 200.000 nya jobb. Tvivel på att det ska lyckas har även fått uttryck. Sipilä anklagas för att försöka köpa röster med överdrivna löften. Även om vi sannolikt har ett ekonomiskt uppsving förestående är det osannolikt att vi lyckas skapa nya jobb i den omfattningen. Det tycks vara en tendens att lågkonjunkturerna slår hårdare än tidigare och högkonjunkturerna reparerar inte skadorna lika snabbt och effektivt som förr. För samhället är sysselsättningen i varje fall av högsta vikt. Därför ska frågan finnas på agendan så länge vi har en dyster statistik. Jobbet är också annat än en inkomstkälla. Arbetslöshet för ofta med sig även andra typer av problem som blir mycket dyra för samhället. I synnerhet är det viktigt att unga får en ärlig chans att komma in på arbetsmarknaden.