Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Om vi tar yttrandefriheten på så stort allvar som vi påstår måste vi lära oss hantera den bättre. Så skriver lektorn i etik vid Lunds universitet, Ann Heberlein, i ett viktigt inlägg på svt.se (17.2) med anledning av terrorattackerna i Köpenhamn för en dryg vecka sedan. Hon uttalar sig med anledning av att ett av tillslagen tros ha varit riktat mot den svenska konstnären Lars Vilks. Heberlein ansluter sig till den befriande insikt som verkar infinna sig hos allt fler opinionsbildare om att all yttrandefrihet är förknippat med ett ansvar. Strax efter den avskyvärda räden mot den franska satirtidskriften ville många vara Charlie, men senare har allt fler insett att yttrandefrihet måste värderas i relation till lagar om hets mot folkgrupp och hatbrott. Också en konstnär som Lars Vilks måste fundera på hur han använder sin rättighet att yttra sig. Heberlein uppfattar det inkonsekvent att vi vuxna lära våra barn att inte mobba medan vi gör en ära av att sätta oss själva över denna regel. Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär ju inte att vi bör säga allt vi vill. På den punkten har lektorn i etik inte bara helt rätt – hon måste också få säga det utan att bli beskylld för att flytta skuldbördan från förövarna till måltavlorna. Också professorn i kriminologi, Leif GW Persson, avfyrar en bredsida mot att Lars Vilks umgås på konferens i New York med islamofober och rasister och sedan utnyttjar yttrandefriheten som täckmantel för att sprida sin hetspropaganda. (Expressen 18.2) Persson föreslår att Vilks hellre borde promenera ner till Rosengård eller Rinkeby för att ta striden direkt med dem han retar sig på. – Att han sedan skulle få fraktas därifrån på bår är en annan historia, men den har i vart fall inget med vår yttrandefrihet att göra, säger Persson på sitt sedvanligt fräna sätt. Givetvis anser både Heberlein och Persson är terrordåden är vidriga. Men det de vänder sig emot är samhällskollektivets oförmåga att se handling och påföljd och att yttrandefriheten är förknippat med ett ansvar. Båda debattörerna är ute i ett angeläget ärende. Vi måste få upp ögonen för att den typ av ovillkorlig yttrandefrihet som Vilks och många andra försvarar är både en egoistisk affärsmodell för egen vinning jämte ett kraftfullt verktyg i förtryckets och fascismens namn. Konstnären Vilks rondellhundar gör honom till en världskänd och inkomstbringande bestseller i konstvärlden samtidigt han med sina alster upprätthåller ett fiendeskap mellan majoritetsbefolkningen och en etnisk och religiös minoritetsgrupp i sitt eget land. Att dessutom gör allt det här med ett polisbeskydd som lär kosta de svenska skattebetalarna 20 miljoner kronor i året gör saken ännu mer absurd. Lars Vilks och Charlie Hebdo är inga uttryck för den typ av yttrandefrihet som vi måste slå vakt om till varje pris. Tvärtom är det skamligt att fullt oskyldiga människor måste sätta livet till i avskyvärda terrordåd för att vi västerlänningar inte har kunnat enas om något så när enhetliga ramar för det ansvar som ingår som en naturlig del av den oerhört viktiga yttrandefriheten. Täppas Fogelberg överreagerade då han för ett par år sedan föreslog att svenska myndigheterna skulle dra in polisbevakningen och lägga ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – som ett konstprojekt. Ett mord rättfärdigar inte ett annat. Å andra sidan tog Fogelberg säkert till storsläggan i syfte att peka på det absurda i att samhället plöjer ner miljoner i beskydd av ett etiskt förkastligt uttryck för yttrandefrihet. Ju fortare vi västerlänningar kommer till insikt om detta desto fler människoliv kan besparas i denna vanvettiga värld med inslag av både psykisk och fysisk terror. Ann Heberleins kolumn kan läsas här: Leif GW Perssons kolumn kan läsas här: