Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. I varje fall inte då det handlar om att uttrycka sig konstnärligt, verbalt eller skriftligt. Det är nog en paradox att Björkstrand samtidigt skriver att man borde kunna lyfta fram dåliga drag inom religioner som han ser ett problem i avsaknaden av helighet. För det är precis hänsynen för helighet som skapar problemet. Helighet betyder okränkbarhet. En självcensur eller ännu värre ett starkt förbud mot att skriva, teckna eller på annat sätt uttrycka sig i religiösa frågor som kan uppfattas som sårande av någon leder snabbt tillbaka till ett mycket ofritt samhälle. Tanken får mig att tänka på Saudiarabien och bloggaren Raif Badawi som fick 1.000 piskrapp för sina funderingar om en sekulariserad stat. Han nämnde inte ett ont ord om Saudiska kungahuset eller ens islam. Ändå tolkas det som ren blasfemi. Det är alltså oerhört subjektivt vad som kan tolkas eller upplevas som sårande eller provokativt då det gäller religion. Uppfattningen om vad som är heligt varierar från människa till människa och inte ens världsreligionerna kan enas om var den exakta gränsen går. För det finns ingen exakt gräns, bara tolkningar. Det som är heligt i min värld är nödvändigtvis inte det i din och vice versa. Gränserna är flytande. Nu säger jag inte att folk ska vara hur respektlösa eller omdömeslösa som helst. Det jag säger är att det inte går att dra en gräns om man faktiskt tror på frihet. Debatten har gått het om vad man riktigt får publicera i spåren efter terrorattacken mot Charlie Hebdo. För mig som journalist så har det som förvånat mig mest varit att väldigt många lägger in en brasklapp där man på sätt och vis ger terrorister lite rätt. Det här argumentet att som man bäddar får man ligga. Många har försökt intellektualisera bort det brutala och fullständigt orimliga i att skjuta folk för en teckning, rondellhundar eller vad det nu kan vara som kränkt. Det väcker frågan hur mycket behöver gud egentligen försvaras av oss? Den som är allsmäktig borde väl klara av att sköta den biten galant på egen hand utan att det rusar folk från höger och vänster till försvar? Åtminstone för mig är den tanken rimlig. Förmodligen är det rent jordiska motiv och ren och skär politik som ligger bakom terrorn. Gud är här bara gisslan och ett behändigt slagträ som skapar moralisk ursäkt till handlingarna. För att ännu filosofera i de tankar som Björkstrand tänkt: hur gammal ska en religion riktigt vara för att den ska få statusen av okränkbarhet? Räcker det med New age flum? Räknas satanister eller scientologer? Hur många ska tro för att det ska räknas eller räcker det med att jag tror? Religionen som borde vara en hjälp i din resa in i dig själv och din relation till gud verkar i dag handla väldigt mycket om att döma och peka finger mot andra och så länge det är så är ingenting heligt.