Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Marit Björgen hade öppet mål – hon kunde inte missa. Det blev norsk seger. Stina Nilsson klackade in en retur – och hade behövt ett krokben för att missa. Det blev svenskt silver. Krista Pärmäkoski kunde ha stannat på en fika och ändå ta medalj. Det blev finländskt brons. Så nu står vi här. På Stora torget tillsammans med något tusen andra. Här finns finländare, som varit ute i god tid, med stora flaggor nära podiet. Faluån rinner förbi en bit bort. För fyra tjejer från ett medaljtörstande land kan tiden inte rinna sakta nog. De vill njuta lite till. Jag står bakom scenen och väntar. Jag hör festen fortsätta framför scenen. Då kommer de. Medaljerna hänger runt halsarna. Dalahästarna håller de i händerna. Riitta-Liisa Roponen vet vem som ska få hennes häst. – Min dotter Ida. Hon är en hästflicka, säger Roponen. Och medaljen – den får en speciell plats i prisskåpet tillsammans med hennes sex övriga mästerskapsmedaljer. För hennes del blev det här – antagligen – sista prisutdelningen. – Jag kom att tänka tillbaka på många andra prisutdelningar i kväll. Och den här kommer jag aldrig att glömma, säger Roponen. Det är en magisk kväll i Dalarna. En bit finländsk idrottshistoria – och för Roponen tog fyra års medaljtorka slut. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt. Jag trodde inte på en finländsk medalj i damstafetten den här gången. Jag hade fel. Men en sak är klar: Skulle inte Aino-Kaisa Saarinen ha gjort det lopp hon gjorde skulle det inte ha blivit någon medalj. Hon rev, slet och spräckte upp fältet. Då hon var klar så fanns i praktiken enbart Norge, Sverige och Finland kvar i medaljstriden. Plötsligt sträckte finska flaggor på sig i publikhavet. Stärkta av vind och lite framgång. Norge gick fram som en vinterstorm. Men över Finland svepte en uppfriskande bris. Det här är bilder som Saarinen kan sätta upp på sin inspirationsvägg hemma i Hollola. Hon kan också ta en från kvällsfesten i centrala Falun. Jag vet inte riktigt hur hon ska fira tillsammans med Kerttu Niskanen, Riitta-Liisa Roponen och Krista Pärmäkoski. – Vi får se vad vi ska improvisera med, säger Saarinen. Efter lopp, blomstercermoni, intervjuer och allt som hör medaljer till hann tjejerna äta en mycket sen lunch. Eller snarast var det efterrätten till medaljrätten. – Duscha, tvätta håret ... det måste jag göra, säger Saarinen. Och så sliter hon av sig handskarna. – Titta ... vi har redan lackat naglarna. De är målade i blåvita färger. På kinderna har hela laget målat en flagga och ett blått hjärta. På kvällen är ansiktsmålningen borta. Tjejerna har gjort plats för en tår. Eller flera. Av ren och skär lycka. Nu behövs inga målade hjärtan – för en miljon finländare satte sig ner framför tv:n och lät stafettkvartetten åka in i hjärtan som värkte av framgångslängtan efter sex magra VM-dagar. Finlands saldo är inte längre noll. Det blir inte tidernas sämsta världsmästerskap på skidor. Nu är antalet medaljer detsamma som i mästerskapet i Val di Fiemme för två år sedan. Ett brons, som den gången kom i lagsprint. Men till nivån i Oslo, Liberec eller Sapporo kommer den här truppen inte att nå. Då blev det fyra, åtta och åtta medaljer. Jag har faktiskt svårt att se var det skulle komma någon fler finländsk medalj på Lugnet. Fast jag hoppas att jag har fel igen. Vi ska också komma ihåg en viktig sak. En bronsmedalj gör ingen succé. Skidnationen Finland borde kunna prestera bättre än vad den har gjort i Falun. Det återstår två år till hemmamästerskapet i Lahtis. Backhoppning och nordisk kombination är bortom all räddning till 2017. Längdåkningen går att få på fötter till närapå fornstora dagar. Byggklossarna finns – nu måste någon sätta ihop dem. Dagens dalahäst: Jag tog publikens väg in till Lugnet i går. Jag mötte glada trevliga och förväntansfulla människor. Det var runt 32 000 som ville se stafetten. Och så stod där glada funktionärer i sina röda jackor – och sade: – Välkommen! Hoppas du får en trevlig dag! Hemma låter det så här: – Käsiohjelma viisi euroa.