Frågan kan vara svår att besvara, förstås. Det blir väl inte heller ett dugg lättare fastän jag förklarar att det handlar om ett fenomen som kan beskådas och beundras enbart vintertid. Jag kan ännu tillägga att det gråsvarta flyger inte bara lågt utan också himla klumpigt. En kråka, kanske? Ja, det är knappast någon dum gissning med tanke på vem som signerat dagens kåseri. Jag kan väl betraktas som smått kråkgalen. Och kråkorna är klumpiga flygare. Men om jag ännu tillägger att det gråsvarta som flyger på låg höjd väger si så där 98 kilogram så begriper även läsaren utan djuplodade kurser inom ornitologins område att han är ute cyklar om han gissar att det är en kråka som flyger. Det handlar alltså varken om Maxi eller om Kraxi. I stället är det undertecknad som har varit ute och flaxat – dessvärre utan flygcertifikat på fickan – i terrängen i Östanpå. Den beramade händelsen inträffade under en av vinterns skidturer. Jag hade just hejat på Runeberg, han var inte hemma, när jag hann upp en tant som tog sig fram i rätt tappert tempo i det klassiska spåret. Lade mig i rygg på henne en stund, men insåg snart att hon åkte aningen för sakta. Satte följaktligen ut blinkers till vänster och förflyttade mig med förbluffande lätthet, jag hade fortfarande trygg kontakt med marken, till fristilsåkarnas omkörningsfil. Lade på ett kol och tog ut skejtskären som bara en riktig storfräsare kan. I ett huj var jag uppe sida vid sida med tanten. Skären satt verkligen som skären ska sitta och jag passerade damen utan större bekymmer. Fort gick det också. Lite för fort, faktiskt. Så mycket mer hann jag inte heller tänka. Plösligt hade jag en "staka" för mycket mellan de nedre extremiteterna och två var definitivt en för mycket. Den stav som hade förvillat sig in på förbjudet territorium lade krokben för min inte helt slanka lekamen och i följande ögonblick flög jag. Lågt, klumpigt och synnerligen vilt flaxande. Och rätt långt också, om jag får säga det själv. Några landningsställ hann jag ändå inte fixa till under flygturen. Stilpoängen hade också landat rätt nära noll om det hade funnits domare på plats. Jag formligen small ner i den isiga spårbottnen och visste för ett ögonblick inte vad som var fram eller bak. Tuggade snö och kände att jag ville dö när jag märkte att den klassiskt åkande damen hade bromsat upp vid min sida. Jag insåg att det måste ha sett brutalt ut när jag hörde oron i hennes röst: ”Hur gick det, gick det bra?” Vad svarar man på det? Det gick ju inte så bra. Jag fortsatte tugga snö en stund i förhoppning om att hon skulle dra i väg, men min tystnad och onödigt vågräta ställning i spåret fick damen att envist hänga kvar. När jag insåg att hon var uppriktigt orolig spottade jag ut lite snö, rättade till brillorna och muttrade något om att det hade gått alldeles tjohejsan. Vilket inte alls var sant. Min stolthet hade fått sig en rejäl knäck. Sedan reste jag mig raskt som den unga man jag är, mumlade något ytterligare och stakade sedan i väg med en otrolig frenesi för att tanten skulle inse att jag hade överlevt fallet utan värre blessyrer. Har efter den otrevliga flygturen undrat om det inte vore hög tid att byta sport. Det skulle kanske ändå vara tryggare att hålla sig till Tove Janssons bassäng i Idrottsgården. Jag flyter betydligt bättre än jag flyger eftersom jag är någorlunda simkunnig. Det oroar mig inte heller nämnvärt fastän jag nyligen i vår hedervärda tidning kunde läsa att några datanördar har kommit åt att hacka en massa Sim-kort. Ja, det rör mig faktiskt inte det minsta i ryggen. Jag betalar nämligen alltid kontant när jag besöker simhallen.