Killarna i Satin Circus har precis roddat sitt stuff från Hankens festlokal Casa i Helsingfors. Det är onsdag eftermiddag och Paul Uotila kom inte i säng förrän klockan halv sex i morse. – Vi började spela klockan två på natten, sedan hade vi YLE:s övning klockan tio på morgonen. Det var inte lätt, säger han, men låter glad när han suckar. Efter att de gick vidare från första semifinalen i UMK, tävlingen för ny musik, har de passat på att utveckla sitt scenframträdande. – Vi gör en lite annorlunda show nu med nya element. Inga vindmaskiner eller kostymbyten. Vi försöker vinna med det vi är, vara oss själva och köra så långt vi kan på det. För egen del har han försökt lista ut vad han ska göra av händerna nu när han inte har någon bas att fingra på. I tävlingslåten "Crossroads" är han för första gången ledsångare. Han nämner det omskrivna löftet att åka skåpbil till finalen i Eurovision Song Contest och göra ett stopp i Berlin för att spela på gatorna, men han nämner också att han inte alltid har känt sig bekväm med att framträda inför folk. – Jag hade stor scenskräck under hela min barndom. De tidiga pianomatinéerna minns han med viss fasa. – Jag tyckte alltid att jag var en mycket sämre pianist än de andra. Jag ville spela, men jag hade inte kommit lika långt som dem än. Jag hade inte orken. Jag skämdes och det ledde till att jag spände mig och det ledde in i en ond cirkel som jag inte kom ur. Det blev bara värre. Det var inte roligt alls. Första steget ur sin nervositet tog han när han upptäckte elbasen. – Som basist får du stå bak i kulisserna. Så småningom blev jag mer ambitiös, men det handlade också om att jag fick spela musik som jag själv tyckte om, musik som jag själv stod för. På den tiden innebar det Metallica covers. Nu är det melodisk popmusik och jazz. Han drar sig till minnes en annan läxa som han har lärt sig. – I armén var jag i musikkåren, säger han och berättar att han antog uppgiften att vara försångare under en morgonandakt trots att han inte sjöng särskilt mycket på den tiden. – Där fanns generaler och höga officerare. I armén finns det en hierarki som gör att du är jätteskraj för dem. Han var medveten om att han inte hade övat tillräckligt, men trodde sig kunna sjunga direkt från noterna. – När förspelet börjar får jag inte till första tonen och jag grips av panik. Börjar sjunga något helt åt skogen så att prästen måste komma och hjälpa mig och börja sjunga den där psalmen. Det var så där halvt pinsamt. Det var det värsta som kunde hända. Jag "mokade" allting. Men vilka blev konsekvenserna? Inga alls. Ingen klandrade mig för det, säger Paul Uotila. Det kom inga generaler och skällde på honom. Förutom att han insåg att han måste öva nästa gång insåg han att han inte behöver älta sina misstag. I dag gillar han att uppträda. – Oftast finns det bara en frisk liten spänning där, men nu i och med UMK har den varit lite starkare. I träningslokalens andra rum sitter Kristian "Krippe" Westerling, Axel Kalland och Olli Halonen och väntar på honom. De ska öva på tävlingslåten. – Redan nu känns det som om jag lever drömmen. Jag blev nyss färdig från pop och jazz konservatoriet och flyger på mina egna vingar. Det gör vi alla. Det är otroligt att vi har fått den här chansen av våra lyssnare, som sist och slutligen är de som gör det här möjligt, säger Paul Uotila. På lördag kväll får de veta om det blir någon skåpbilsresa till Wien. När deras österbottniska fans ska få chansen att se dem igen är ännu oklart. – Jag skulle hemskt gärna komma. Jag tycker väldigt mycket om Österbotten. Som finlandssvensk känns det som om det ligger alldeles intill, sedan är det alltid en bit att köra. Vi brukar glömma bort det, säger helsingforsaren Paul Uotila och lägger till att Krippes mamma är från Nedervetil.