I ett nybyggt område i Pörtom bor Ann-Charlotte och Anders Backholm med sin familj. Sammanlagt bor det för tillfället sex barn, två hundar och en katt i det stora huset. Familjen fungerar som familjehem sedan fyra år tillbaka. Det var 2007 som paret först gick en förberedande kurs i att fungera som familjehem. Något år efter kursen fick de sitt första uppdrag. Det var Ann Charlottes idé från början, men Anders och de biologiska barnen var också med på det hela, berättar Ann-Charlotte. – Våra barn var så små då, så det gick ganska smidigt. Deras första reaktioner var att det skulle bli roligt med några nya barn att leka med. Ann-Charlotte hade länge tänkt på att bli familjevårdare och familjen hade förberett sig väl. Ändå var det en del spänning i början och det tog ett tag att vänja sig vid de nya rutinerna. – Man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig till en början, men efter hand vande man sig vid den nya vardagen. Att ha kontakt med sitt biologiska nätverk är viktigt för barn som placeras i familjehem. Målet är alltid att barnen ska flytta tillbaka till sina föräldrar. Också ett tätt samarbete med olika myndigheter är viktigt för att allt ska fungera. – Det är ett bra system. Vi jobbar alla tillsammans för att barnen ska ha det bra. Det är också skönt att veta vart man kan vända sig ifall det blir problem. Förutom myndigheterna har familjen ett bra nätverk av släkt, vänner och bekanta som ger mycket hjälp och stöd. Dessutom ordnas det träff två gånger om året för familjevårdare runt om i svenska Österbotten. – Det är guld värt att ha kontakt med de andra familjerna. De har ofta liknande erfarenheter som vi. Med så många barn och med alla tänkbara omständigheter kan det ibland vara krävande, både fysiskt och psykiskt. Men ändå är det mer positivt än negativt. – Det är klart att det kan vara tufft, men det ger så mycket mer. Det känns bra att ha möjligheten att kunna hjälpa någon. Att leva i ett familjehem är också på många sätt en lärorik erfarenhet. – Vi har lärt oss massor om både samhället och oss själva, också barnen lär sig mycket av varandra. Att ta vardagen lite lugnare och inte irritera sig på småsaker, men också att känna efter och vara lyhörda inför barnen är viktigt. Men vi är inga superföräldrar, vi är en helt vanlig familj. Om man funderar på att bli familjevårdare kan det vara en idé att först prova på att vara stödfamilj. Det innebär att man har kontakt med barn som behöver extra stöd och träffar dem till exempel över helger. Några andra råd som Ann-Charlotte ger är att man bör tycka om att jobba med människor, att vara flexibel och att kommunicera. – Man kan inte förvänta sig att allt ska gå problemfritt till. Lyssna mycket på barnen och ha trygga ramar! Man ska veta vad man vill innan man tar sig an ett uppdrag. Att inte ha för mycket aktiviteter och att inte tvinga på barnen fritidssysselsättningar är också viktigt, tycker Ann- Charlotte. Man bör lyssna till vad barnen vill, och allt kan ta lite extra tid i en så stor familj. – Om vi hittar på någonting är det ofta att vi åker ut till villan där det är båt- och fiskeliv som gäller. Friluftsliv och olika sporter ligger också i barnens intressen. Snart ska familjen ut och resa. Då packar alla in sig i bilen, som har plats för åtta personer, och kör till Lappland för att åka slalom.