Lärde sig ta till plan B och C i Etiopien

Man kan helt enkelt inte skriva ut allt vad en missionär ska göra, annat än den huvudsakliga uppgiften. Vem kunde förutse det stora jordraset under kyrkbygget i Dessie, det som till och med hotade andra hus intill? Christine och de andra församlingsborna skyndade att i det häftiga regnets spår bära stenar och bygga upp en skyddsmur så att byggarbetet kunde fortsätta. Den nya kyrkan i Dessie, en stad på 2.600 meters höjd i Etiopien, har funnits på agendan under hela tiden Christine arbetat där. Man började 2007 när hon kom ut på sin allra första arbetsperiod, utsänd av Finska Missionssällskapet. Då revs den gamla kyrkan som blivit för liten och man höll på med pappersexercisen för den nya. Datum för invigningen har flyttats fram, men våren 2014 hade man utlyst en tacksägelsegudstjänst med inbjudna gäster eftersom bygget inte verkade hinna bli klart. En dryg vecka före festen saknade byggnaden ännu tak. – Då var vi många som bad, säger Christine med ett leende. På fredagen började man lägga takplåt och på onsdag var taket lagt och man rev stödkonstruktionen inne i kyrkan. Sedan var det dags för städtalko och att förvandla byggarbetsplatsen till en festplats. Det var nära, men det lyckades och söndagens festgudstjänst var en riktig fest. Nu hålls gudstjänst en gång i månaden och Christine hyser en förhoppning att kyrkan ska bli färdigt i år och att hon ska ha möjlighet att åka för att delta i invigningsfestligheterna. Flexibilitet krävdes också av rådgivarna i fadderbarnsprojektet, Christine och Annika Utriainen, för man kan inte förutse vad som kan hända där heller. Det är ungefär 300 barn som via fadderbarnsprojektet får chans till skolgång. Det är barn som är föräldralösa på grund av aids. De flesta bor hos någon äldre släkting, en mormor, sedan ena eller båda föräldrarna dött. Risken att hamna på gatan försvinner för det barn som kommer med i projektet, då familjen får medel till utbildning. Varje månad får vårdnadshavaren en peng till uppehälle, vilket innebär att barnet inte behöver söka ett arbete. Man får också pengar till skolmaterial. Fadderbarnet och de biologiska syskonen får kläder två gånger om året och får skoluniform, en förutsättning för att kunna gå i skola. Två gånger per månad görs hembesök för att kolla att allt är som det ska. Inom projektet finns också socialarbetare som kan kontaktas om det behövs. – Jag har stor nytta av att ha suttit i diverse elevvårdsgrupper, säger Christine som i hemlandet arbetar som speciallärare i Cronhjelmskolan. Hon berättar om en tonårspojke som går i yrkesskola och plötsligt började komma försent på morgnarna. Pojken bor hos en frivillig vårdnadshavare, en änka som har två egna barn och två fadderbarn som placerats hos henne. Någon vidare inkomst har hon inte, hon bakar bröd och säljer, hon gör handarbeten och säljer, men tjänar bara små summor. Nu hade en av pojkens kamrater fått en cykel och pojken fick för sig att han också behövde en för att komma i tid till skolan. Det här är vad som fanns på ytan. Tillsammans satte de sig för att diskutera ekonomi; hur mycket pengar som fanns i familjen och hur mycket pengar som går åt. En cykel är en oöverkomlig utgift. Christine vet att många av de finländska faddrarna mer än gärna skulle ge cyklar till sina fadderbarn, men det är ingen lösning utan leder till en ny ohållbar situation eftersom cyklar är lyxartiklar i Dessie. – När de är vuxna, har utbildning och arbete kan de köpa vad de har råd med. Christine själv köpte en cykel när hon kom till Dessie för två år sedan. Den kostade ungefär 120 euro vilket är en omöjlig summa för de flesta. Hennes bror som är cykelfantast kom för övrigt på besök och dissade allt på den, eventuellt med undantag för luften i ringarna. Begagnade cyklar är få och efterfrågan stor. Däremot har mobiltelefoner dykt upp i gatubilden. Man tänker olika i hennes två hemländer. Här i Finland är det självklart för de unga att det de tjänar går till dem själva. I Etiopien ska ens lön försörja många. Hon ler lite och säger att det är ganska bra att vara rådgivare och kunna säga åt andra hur de ska göra. Att arbetet kommer att flyta på fast hon slutat är hon säker på, men på sikt ska en ny finländsk familj ta över. De åker i väg i vår, men ska börja med språkskola i Addis Abeba. Christine har också arbetat med att utveckla verksamheten vid aktivitetscentret där många av fadderbarnen är med på sin fritid. Där får de lära sig sådant som inte är så självklart om man är föräldralös, som hygien, att tvätta kläder, baka och göra hantverk av olika slag. – Det är lågstatusgrejer, men är man fattig så kan man fixa själv i stället för att betala för en tjänst. Insatserna är konkreta och gör skillnad. Hon berättar om en handarbetsintresserad tonårsflicka vars mamma dött när de träffades första gången. Christine som delar intresset för handarbete har lärt ut sådant hon kan. När Christine skulle åka gav hon flickan några uppsättningar stickstickor. – En pytteliten grej, men stort för henne att rent konkret kunna tillverka kläder. Flickan visade sin uppskattning genom att i smyg ge ett par örhängen hon köpt. I vår ska Christine arbeta inom Finska Missionssällskapet, som varit sändande part. Hon ska besöka församlingar mellan Lovisa, Eckerö och Karleby, som hon själv uttrycker det. Till hösten återvänder hon till sin tjänst i Cronhjelmskolan.