Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Sedan Alexander Stubb tillträdde som ordförande har Samlingspartiet glidit allt längre högerut i ­sina teser om hur landets ekonomi ska räddas. ­Frågan är hur många väljare partiet tilltalar med sin ­politik. En starkare högerpolitik för ett parti som redan befinner sig på högerkanten ger knappast nya väljare. Eller också tilltalas väljarna av att någon som vågar stå ut lite? Opinionsundersökningarna ger Samlings­partiet ett stöd på 16,2 procent. I juni 2014 låg stödet på 21,8 procent, enligt Taloustutkimus. De många svängarna kring regeringsbasen och det faktum att ekonomin vägrar repa sig har ätit på Stubbs väljarkapital. Ska Samlingspartiet ha en chans att klara sig i riksdagsvalet måste taktiken vara lit­e mera radikal. Samtidigt kräver taktiken ett bra valresultat. Annars har partiet ingenting att hämta i regeringsförhandlingar. Expertanalyser och fingertoppskänsla på fältet tyder på att Centern och Socialdemokraterna hittat varandra. Centerns ordförande ­Juha ­Sipilä för, trots sin gedigna företagarbakgrund, fram en mycket traditionell mittenpolitik. Det är en politik som på många sätt är bäst kompatibel med SDP. Och det är Centern som sätter tonen. Det senaste året har partiets understöd i opinions­undersökningar legat på cirka 25 procent. Det ­behövs väl ett under för att Centern inte ska stå som valsegrare den 19 april. SDP ligger just nu med sitt stöd på 16,8 procent på en andra plats i tävlingen om riksdagsmandat. Felmarginalen i Taloustutkimus opionsundersökningar är plus minus 1,8 procent, vilket förstås måste beaktas. Frågan är var gränsen går. Hur många fler röster än SDP måste Samlings­partiet få för att ha makt i regeringsförhandlingarna? Räcke­r till exempel 18,5 procent? Sannfinländarnas stöd har sakta gått nedåt. I riksdagsvalet 2011 var partiet näst störst tillsammans med SDP. I kommunalvalet 2012 uteblev ”jytkyn”. Hösten 2014 låg opinionsstödet på cirka 17 procent. I dag uppger 15,4 procent att de röstar på Sannfinländarna. 2011 spelade Sannfinländarna på folkets missnöje med de stora stöden till Grekland. Med på ett hörn fanns också invandrarfrågan. I dag finns det ingen uppenbar Greklandsproblematik och de flesta experter slår fast att Finland behöver utländsk arbetskraft för att ta sig ur den e­konomiska svackan. För partiordförande Timo Soini är valet högst personligt. Lyckas han inte ta sitt parti till r­egeringen är risken stor för att han går samma öde till mötes som sin föregångare Veikko Vennamo. ­Regeringsansvar kan i och för sig ge samma utgång. Soini kommer dock att göra sitt yttersta för att toppa den politiska karriären med en ministerportfölj. Ett tydligt exempel på detta är kritiken mot Svenska folkpartiet som tystnat den s­enaste tiden. Ännu i höstas berättade Soini för alla som ville höra att SFP inte har någonting i regeringen att göra. Det gör han inte längre. Vänsterförbundet, SFP, Kristdemokraterna och De gröna har under det senaste året enligt opinions­siffrorna haft ett rätt stadigt understöd. Blir det Centern och Samlingsparitet som leder regeringsförhandlingarna torde SFP:s medverkan vara tryggad. Är konstellationen Centern och SDP kan man inte utesluta en trepartiregering med Sannfinländarna. När det gäller till exempel EU-politik är Centern och Sannfinländarna mest kompatibla. Dessutom har alla den historiskt breda regeringsbasen och kaoset den medfört i gott minne. Men frågan är om inte rödmyllan väljer några av de mindre partierna ändå. Centern har ­kanske inte så stor skillnad om det blir Sannfinländarn­a ­eller ett par av de små partierna. Huvudsaken att regeringen har en klar majoritet i riksdagen. Men SDP satsar säkert hellre på sina bundsförvante­r Vänsterförbundet och någon till. Gör SFP ett normalt val kan det bli svårt att l­ämna dem utanför trots att SDP kanske inte är så förtjust i partiets klart marknadsliberala politik. Speciellt eftersom regeringsmedverkan alltid har högsta prioritet för SFP.