Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vilka är de yttre och inre drivkrafter som har format Finlands och Sveriges demokratier sedan 1890-talet? Det var utgångspunkten då historikern Henrik Meinander och tio forskarkolleger i början av året startade ett forskningsprogram. Forskarna kom till att ett demokratiskt samhälle förutsätter både ett civilsamhälle och oberoende medier. (HBL-kolumn 11.3) Gruppen har också funnit att denna medborgerlighet inte alltid har varit lika självklar. Fram till 1917 höll monarkerna i tyglarna, under världskrigen och under kalla krigets tid var yttranderätten och föreningsfriheten begränsad och just nu hotas vår samhälleliga tillit av digitalkulturen som både snuttifierar och fragmentiserar samhällsdebatten. Var tidsepok har alltså sin egen utmaning. Henrik Meinanders resonemang går bra ihop med den text Camilla Hending har skrivit för webbtidskriften Gränsbrytning och som ser Sverigedemokraternas frammarsch som en naturlig följdeffekt av att debatten om samhälle och politik har trivialiserats och fördummats (Gränsbrytning 19.1.2014). Svåra frågor serveras alltför enkla svar, helt enkelt. Om vi inte står upp för att politik och samhällsutveckling är komplicerade saker ger vi fri lejd för människor som varken vill eller kan lägga ner det arbete som krävs. Hending drar en parallell till en schackklubb som får för sig att börja lätta på schackspelets invecklade regler för att få fler medlemmar. Plötsligt har spelet blivit lika roligt som Fia med knuff. Nya medlemmar strömmar till och klubben växer så det knakar. Men i takt med att schack blir ett spel för mindre vetande hoppar duktiga schackspelare av. Då det står klart för alla att schackspelet har kidnappats av människor med helt andra intressen än schack åker klubben ur seriesystemet. Enligt Hending är detta nu vad som riskerar att hända med det politiska och samhällsbyggande arbetet. Hennes budskap kan tolkas som ett råd till massmedierna om att de bör återerövra makten över problemformulering och dagordning. Men Hending verkar bortse från att också massmedierna hör till de klubbar som tappar medlemmar och som successivt ändrar sina egna spelregler i sina försök att återupprätta lönsamheten. Massmedierna tvingas testa digitala lifestyle- och nöjeskoncept för att ha råd med sin samhälleliga kärnverksamhet och löper på samma gång risk att förlora de spelare som håller sig till ursprungsreglerna. Det kan knappast ha undgått någon att den finländska riksdagen befann sig i upplösningstillstånd i förra veckan och att många viktiga lagförslag strandade, allt som en kombination av en osedvanligt slarvig beredning, politisk populism och en stark politisk oenighet. Många förtroendevalda vittnade om att de aldrig tidigare i sina karriärer har bevittnat en liknande politisk cirkus och fars. Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) var inte den enda som ansåg att parlamentet hade förvandlats till en saloon i vilda västern. Det vi nu är med om är inte en isolerad spelregeländring – i själva verket är det strukturella kaoset naturliga led i ett paradigmskifte som kommer att förändra vårt samhälle i grunden. Vi får en starkare uppdelning mellan de som engagerar sig och de som står på medarna. Just därför är Henrik Meinanders oro värd att ta på allvar. Den breda, mellanmänskliga samhällsdebatten är viktig i alla tidsepoker, men i brytningstider av typ den vi genomlever just nu är den oumbärlig. Gränsbrytnings text "Politik får inte bli Fia med knuff" finns här: