Finland är ett högskoletätt land. Med 14 universitet och 24 yrkeshögskolor har vi 6,9 högskolor på en miljon invånare. I Irland är motsvarande siffra 4,6, i Danmark 4,2, i Holland 3,0 och Schweiz 2,6. Det är Helsingin Sanomat som letat fram siffrorna ur en internationell kartläggning som Undervisningsministeriet beställt. Rapporten påtalar det stora antalet men betecknar i övrigt systemet som fungerande. Rapporten förespråkar ingen radikal reform av högskoleväsendet, enligt HS (24/3) hade många förväntat sig förslag om att montera ner den klara tudelningen mellan universitet och yrkeshögskolor och kanske rentav förespråka att universiteten och yrkeshögskolorna ska gå samman. I stället föreslår man bara fördjupat samarbete och regionala experiment. Man föreslår också med flexibla möjligheter att studera vid högskolorna för att underlätta övergångar mellan olika högskolor. Är det då ett problem att Finland har ett så tätt nät av universitet och yrkeshögskolor? Inte nödvändigtvis, och ur ett regionpolitiskt perspektiv är det rentav en tillgång – för de regioner där skolorna verkar. I bästa fall utgör de kärnan i ett kluster av företag, forskningsinstitut och industrier med verksamhet som stöder varandra. Det kan också ses som en demokratifråga att kunna studera vid ett universitet nära hemorten. Men både forskning och undervisning kräver en viss kritisk massa om man vill uppnå kvalitet, och i ett land med liten befolkning kan en utspädning av den intellektuella kapaciteten leda till att resultatet blir lidande. Vi har inte bara många universitet – samma ämnen undervisas också vid ett flertal av dessa. Man måste kunna ifrågasätta den splittringen av resurser. Också Näringslivets Delegation EVA har oroat sig över vårt universitetsväsen och publicerat en rapport. Basmaterialet i den undersökningen belyser resonemanget här ovan. Våra universitet ger utbildning i 54 vetenskapliga discipliner, och av dem är 27 representerade vid minst sex olika universitet. Rapporten slår fast att ingen av de här 27 disciplinerna presterar över internationell medelnivå. Rapporten slår fast det uppenbara: Små enheter uppnår inte den kritiska massa som skulle krävas för högklassig forskning och undervisning. Som exempel nämns att man kan studera merkantila ämnen och fysik vid tio universitet, tyska vid åtta. Även om man räknar bort den finlandssvenska utbildningen är det mycket. Och vad gäller det specialfallet måste man kunna diskutera – vilket inte är tema för någondera rapporten – att resurserna i det än mindre Svenskfinland spjälks upp mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. EVA:s rapport, skriven av Arto Mustajoki, styrelseordförande för Finlands akademi och Tuula Teeri, rektor för Aalto-universitetet, landar i ganska radikala förslag, nio teser för att fixa det finländska högskolesystemet. Bland annat föreslås att systemet med professurer ska göras mera flexibelt så att man lätt kan byta ämne för en professur som blir ledig, att klarare skilja på kandidat- och magistersstudier, begränsa antalet universitet som ger magistersutbildning och ifrågasätta den automatiska rätten till dessa. Man vill också få in antalet sysselsatta efter examen i kriterierna för universitetens finansiering. Högskolevärlden har genomgått ett stort antal reformer de senaste decennierna. Två rapporter visar ändå att mycket finns att göra för att kvalitetssäkra universiteten.