Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. De senaste veckorna har han följt mig på ett nästan märkligt sätt. Det började när mars inte var mer än en vecka gammal. Jag delade en Tranströmerdikt på Facebook. En sorts kommentar till händelser runtomkring mig, till sånt jag upplevt och sånt jag känt. Så fortsatte det, en dikt eller ett utdrag ur en svit var eller varannan dag. I torsdags hade turen kommit till ”Postludium”, som inleds med raderna: ”Jag släpar som en dragg över världens botten./Allt fastnar som jag inte behöver./Trött indignation, glödande resignation./Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.” Gud må skriva i sanden, Tomas Tranströmer skrev för evigheten. När nyheten om hans bortgång kablades ut fick jag inte bara ett sms, jag fick två. Samma undran: visste du? Nej, hur skulle jag kunna veta. Hur skulle nån.


Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011. Jag satt på ett möte, jag minns det alldeles tydligt. Ett möte som ingen människa är skapt för. De abstrakta siffrorna som aldrig öppnade sig, kostymerna, slipsarna, den tunga lunchmaten. Och så mitt i det gråa – nyheten från Börshuset i Stockholm. Tomas Tranströmer hade äntligen äntligen äntligen fått priset. Motiveringen löd: ”… för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.” Jag ropade ut ett ja i allvarsrummet och tiden fick stå stilla. Närmare revolutionen än så kommer jag aldrig att komma; det var en ärlig glädje som avbröt andra och tog plats.


Han debuterade 1954 med ”17 dikter”. Hans sista samling – ”Sorgegondolen” – kom 1996. Den första raden i den första dikten i den första samlingen: "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” Den sista raden i den sista dikten i den sista samlingen: ”Regn, regn, färdas över oss.” Mellan dessa två poler ryms en stor produktion som präglas av musiken och närheten till naturen. Av Gud och tvivel. Av kärnfulla och koncentrerade metaforer, konkretion och skärpa.


En av mina egna favoriter är prosadikten ”Funchal”, som inleds på följande vis: ”Fiskrestaurangen på stranden, enkel, ett skjul uppfört av skeppsbrutna. Många vänder i dörren men inte vindstötarna från havet. En skugga står i sin rykande hytt och steker två fiskar enligt ett gammalt recept från Atlantis, små explosioner av vitlök, olja som rinner på tomatskivorna. Varje tugga säger att oceanen vill oss väl, ett nynnande från djupen.” Eller ”C-dur” där allting och alla är på vandring mot ton C, ”en timme ovanför plågorna”. Eller haikudikten om kraftledningarna som är spända i köldens rike ”norr om all musik”. Länge gick jag runt med just den i plånboken. Tre korta rader mellan sedlarna och slantarna, min tillgång till en annan sorts verklighet. Ja, dikterna är många, de tar aldrig slut. Poeten är död men hans språk lever.