Ålands projektkör bildades 2008 och "En värld full av liv" är deras tredje produktion. Deras teaterkonsert baserad på musiken ur filmerna och musikalen om Lejonkungen nådde nu Runebergssalen i Jakobstad. Isabella Sarling står för manus och regi och handlingen följde i princip upplägget i den första Lejonkungen-filmen och byggde ganska långt på att publiken känner till handlingen och karaktärerna. Uppsättningarna på Åland och i Österbotten har delvis haft olika besättning i de bärande rollerna. I Jakobstad visade frimodige Otto Svarvar samt MGP-meriterade Ella Svarvar i rollerna som Simba respektive Nala framtassarna i framför allt sången "Snart är det jag som är kung". Mikael Svarvar som Simbas pappa Mufasa var, som den duktiga sångare han är, speciellt övertygande när han fick skådespela med sången som medel. "Vi är en" med far och son var en av de starkaste scenerna i den första akten. Rollen som den intrigerande och bittre Scar var som klippt och skuren för Sören Lillkung. Han trivdes på scenen och tillförde rutin till produktionen. Även hans ständigt hungriga kumpan hyenan gjordes övertygande av Astrid Stenberg som verkligen lyckades ge liv åt karaktären. Andra akten inleddes med Mufasas död vilket kom från band. På detta sätt snabbspolade man över ett av de mest skrämmande partierna för de allra yngsta. Samtidigt skippade man en väsentlig del av berättelsen. Men berättelsen och hur den framskrider är inte styrkan i "En värld full av liv", många andra trådar nystas aldrig upp. Det godas seger över det onda är dock tydligt, liksom universala teman som vänskap, mod och kärlek. Hur detta förhåller sig till livets cirkel och vad som åsyftas med det nystas aldrig riktigt upp och knyts därför aldrig riktigt samman i den mångbottnade storyn heller. Personligen upplever jag att det patriarkaliska i Lejonkungen-storyn inte har åldrats riktigt lika bra som musiken. Men det kan man inte beskylla den här produktionen för. Men som konsert funkade "En värld full av liv" bra tack vare fina sångnummer och generellt väl utförda solopartier. Den mycket välsjungande kören är produktionens största behållning, den röda tråden som håller ihop hela föreställningen. Körklangen och gunget i framför allt de afrikanska sångerna var utmärkt. Johanna Grüssner har gjort ett bra jobb med vad som uppenbarligen är duktiga, följsamma korister. Även den lokala kören från Donnerska skolan i Karleby skötte sitt åtagande bra. Orkestern, under ledning av Michael Ottosson, bestod av rutinerade musiker och de musicerade proffsigt och stabilt. Även dansarna Parva Pirzadeh och Nathalie Dispagne samt Jessica Riippa i rollen som Rafiki behöver lyftas fram. I andra akten gör Disneydagsfavoriterna Timon och Pumbaa, spelade av Kaj Lybeck och Jan-Erik Berglund äntligen entré och charmar ung som gammal med sin humor och sin Hakuna Matata-livsfilosofi. Denna filosofi lär de också den äldre Simba, spelad av Joel Forsbacka, som trots att han uppmanas av sina nyfunna vänner att lägga bekymren bakom sig kämpar med att möta sitt förflutna. Forsbacka illustrerar kampen väl. Även scenen byggd på hitten "Känn en doft av Kärleken" med Nala, spelade av Emelie Sund, var fin. Emelie sjöng vackert och gjorde en rutinerad gestaltning av den äldre Nala. Den färgsprakande produktionen hade satt ribban högt ända från programhäfte till lejonlemonad. Hatten av för Ålands projektkör och Johanna Grüssner som lite i Mama Africa-stil avslutade med att sjunga solot i "Det är dags" i ett hav av dansande korister. Tyvärr förtogs en stor del av upplevelsen av att ljud och ljus inte var optimalt. Ljudet var mest problematiskt, ibland var för starkt, i andra stunder kunde man inte uppfatta texten. Det är omöjligt att låta bli att jämföra, eftersom faktum är att det antagligen hade blivit mycket bättre i Schaumansalen. Där skulle man ha sluppit bygga egen rigg och i stället kunna dra nytta av den teknik som redan finns, samt salens akustik. Visst, man hade inte fått in en lika stor publik samtidigt (och tidtabellen hade säkert vållat problem) men helheten hade garanterat blivit starkare, svängigare och kontakten till publiken bättre. Förverkligandet av den visuella visionen hade också nått en helt ny nivå. De som satt på den bakre halvan av den fullsatta Runebergssalen var rätt distanserade från intrigerna på scenen och det skulle inte förvåna mig om biljettpriset kändes i överkant där. Men jo, Hakuna Matata. Vi får hoppas att Ålands projektkör tar även sitt nästa konsertprojekt till Jakobstad. Missade du föreställningen eller vill du se alla detaljer du kanske missade trots att du var där? Se Jonas Brunnströms bildspel.