”Välkommen till Jakobstad, välkommen till Jeppis.” Sjunger kören. ”Sussa Jeppis soi ja soi. Du har Jeppis i ditt blod.” Står det projicerat ovanför scenen. ”Sä et pääse irti koskaan, du kan aldrig fly från Jeppis.” – Kören! Det ni gav häromdagen – gör det igen och ge tvåhundra procent. Jag vet ni har det i er, säger Marco Luponero medan han raskt går över scenen. Två dagar innan premiären är eftermiddagstempot hektiskt i Schaumansalen. Under en kvarts paus mellan dans- och sångövningar skyndar de medverkande ut för att hämta läsk och smörgåsar från butiken. Tisdagskvällen blir ännu lång, med ytterligare en genomgång av musikalen. Det är första gången tjugoåriga Larsmokillen Filip Vikström gör musikteater. Han har studerat gitarr vid Jakobstadsnejdens musikinstitut. Sången och dansen i ”Natten är ännu ung” är nytt för honom men har gett mersmak. – Jag funderar på att söka till Novia och bli musikpedagog. Teaterhögskolan har också börjat locka allt mer. Han har precis avslutat sin civiltjänstgöring och kastade sig in i huvudrollen som Erik ”Eki” Bergman. – Det är otroligt spännande att spela honom, och utmanande. Han är en ganska rak person, vissa kanske tycker han är konstig och udda. Eki är en sådan där proggrock-kille och har problem med föräldrarna. Han tycker Jakobstad är ett råtthål, en småstad som trycker sönder honom på något vis. Vad är det i storyn som talar till dig? – Yngre kan känna igen det här att vara lite utanför, inte passa in helt enkelt. Speciellt sådana som bor i mindre städer tror jag känner igen fenomenet att alla känner alla. Fanny Forsander och Maria Wingren kommer båda från Jakobstad. Maria Wingren går sista året i Yrkesakademin och tar en kombiexamen, Fanny Forsander går i gymnasiet. De gör rollerna som Suzie och Lotta. – Suzie är pjäsens ärketypiska hora. Hon är vacker, men det är kanske mer ett problem än en fördel, säger Fanny Forsander. – Lotta är den snälla tjejen, om man kan säga så. Hon är Ekis vän men hon tycker också om honom och det blir ett problem för henne, speciellt när Suzie kommer in i bilden, säger Maria Wingren. Talar boken till er genom de fyrtio år som gått? – Ja, jag är också skittrött på Jeppis, utbrister Fanny Forsander. – Så det känns relevant. Fast Jeppis är inte så dåligt, egentligen. – Nej, man bara har den attityden, säger Maria Wingren. – Man har det. Jeppis är litet, man träffar samma människor varje dag och jag tror ganska många tröttnar på det, säger Fanny Forsander. – Särskilt om man håller på med musik och teater och sådant. Det är lite ”weird” och jantelagen är stark. Man ska inte sticka ut, säger Wingren. – Nu finns en jättestor musik- och kulturcommunity, men i gymnasiet känner man sig lite som en outsider. Det har jag alltid gjort, säger Fanny Forsander. Nu får de ta upp det på scenen. – Det känns som om man har något viktigt att tillföra. Joel Forsbacka från Nykarleby spelar den lite tuffa och komplexa Frasse. Han gillar hur samhället och ungdomskulturen skildras. – Ungdomskulturen har inte förändrats särdeles mycket. Nog det här med klasskillnader, och människosynen överlag förändras från årtionde till årtionde, men ungdomar kommer alltid vara ungdomar. Och det har inte förändrats alls. Det har varit en intensiv vår för dem. – Inte förrän nu har jag känt att det är tungt. Tidsbristen har gjort att det blivit trångt här på slutet. Vi har ?varit tvungna att trycka ihop allt, musiken, scenografin, hela köret på en gång, säger Filip Vikström. – Marco är bra med oss unga. Han är precis tillräckligt vild och galen för att få ihop något sådant här vilt och galet. Han bär tunga lass och ska ha all eloge, säger Joel Forsbacka Fanny Forsander och Maria Wingren har båda varit med i ungdomsmusikalen ”Riskzon” för två år sedan, men det här är annorlunda. Mer seriöst, fler inblandade. – Mer press på oss också, säger Forsander. Hur känns det nu inför premiären? – Nervöst, på ett bra sätt, säger Wingren. Forsander håller med. – Jag har fjärilar i magen. Inte bara magen, i huvudet. Hela min kropp är fjärilar. Det är skönt också, då vet jag att jag är fokuserad. De går in i Schaumansalen igen. Marco Luponero är i gång. – Det farligaste ni kan göra är att hamna i en automatväxel. Det som skiljer något bra från något riktigt jävla bra är att varje enskild människa funderar på vad hon kan göra varje sekund och är helt dedikerad till det här konstverket, uppmanar han. – Om alla, från den som byter toalettpapper i sminklogen till den som sjunger på scenen, ger järnet: då uppstår magin. Det är det vi kan ge publiken. Andas den här helheten.