Ett tema har dominerat debatten inför dagens riksdagsval. Det finns nyansskillnader, men frånsett Vänsterförbundet har partierna varit i stort sett eniga om att det som nu gäller är en hård sparkur. Inte många röster har talat för stimulanspolitik, och den våg av keynesianism som verkade växa fram för bara något år sedan har helt ebbat ut. Nu är det Friedman för hela slanten som gäller. ”Vi ska inte lämna skulder åt våra barn och barnbarn att betala” är ett allmänt mantra. Till en del är det här ett missförstånd. Statsskulden i sig är inget problem, inte ens om den är hög. Staten har alltid stått i skuld, står nu i skuld och kommer alltid att stå i skuld. Till skillnad från privata hushåll och företag är statsskulden inte något man behöver betala bort. Problematiskt blir det när skuldsättningen blir så hög att staten inte klarar räntorna. Det var det som hände i Grekland. Vilket land som helst kan hamna så illa ut om man missköter ekonomin grovt, men Finlands situation är långtifrån så trängd som Greklands. Givetvis ska vi se till att inte ens hamna nära det avgrundsstupet. Och får man tro den brittiske journalisten Tom Nutttall, tidningen The Economists Brysselkorrespondent, som nyligen besökte Finland, är varken budgetgapet eller statens skuldsättning i förhållande till bnp alarmerande. Nuttall intervjuas i senaste numret (15/2015) av tidningen Talouselämä. ”Finland skulle ha råd med stimulans och en ökad skuldsättning, speciellt då det nu är billigt att låna”, säger han. Nuttall noterar att man knappast diskuterat den här frågan i debatten inför valet. ”I stället verkar partierna konkurrera om vem som kan spara mest, det här är en ganska ovanlig valstrid.” Några recept för hur man ska få den finländska ekonomin att lyfta kommer Nuttall inte med. Han säger att kuren för de eurokrisdrabbade Portugal, Spanien och Irland var självklara; en minskning av byråkratin och att bekämpa korruptionen. ”Däremot finns ingen självklar bot för Finland. Ni klarar er bra då man mäter konkurrenskraften och företagsklimatet är bra. Och regeringen kan ju inte göra något åt demografin.” Det Nuttall avser då han talar om demografin är att Finland var först att drabbas av en snabbt åldrande befolkning, i den utvecklingen kommer övriga Europa med en liten fördröjning. Antalet finländare över 65 år kommer att fördubblas de närmaste tjugo åren. Den demografiska puckeln i befolkningsstatistiken är på riktigt en central del av våra ekonomiska problem. Försörjningskvoten, förhållandet mellan antalet medborgare i, respektive utanför arbetslivet, blir allt oförmånligare. Synen på möjligheterna att stimulera delar den ekonomiska expertisen, de mest högljudda nationalekonomerna förkastar tanken totalt. Den konsensus som råder bland partiledarna­ och de högprofilerade ekonomiska experterna tycks ha genomslagskraft. Helsingin Sanomat publicerade i fredags (16/4) en enkät som visar att en stor del av finländarna föredrar nedskärningar och höjda skatter framför att man skulle låna för att stimulera. Bara sju procent av de tillfrågade var redo för en sådan politik. Den etablerade sanningen har folklig förankring. Det kan underlätta den kommande regeringens arbete om man vill göra verklighet av de miljardnedskärningar som skymtat i debatten. Men kan vi faktiskt svälta oss till tillväxt? Lånepengar investerade i till exempel vägar och byggnadsrenoveringar spar i framtiden.