Valet blev just den thriller man förutspådde. Kampen om den viktiga andraplatsen var tuff ända in i det sista Riksdagsvalet 2015 var Centerns segertåg, varken SDP, Samlingspartiet eller Sannfinländarna var ens nära Centerns röstetal. Centern kommer starkt igen efter det dåliga valet 2011 även om röstetalet inte är full så spektakulärt som prognoserna förutspådde bara några veckor inför valet. Centerns framgång är till stor del Juha Sipiläs. Sipilä fyller en social beställning på 2010-talets politiker. Han kommer in lite från sidan och hans bristande politiska erfarenhet har vänts till hans fördel; han är en handlingens man som förtjänat sina sporrar som företagare och inte befläckats – som man kan uppfatta det – av "den smutsiga politiken", han har en sansad och seriös framtoning som inte behöver stärkas av flinande selfies tillsammans med anhängare på fältet. Han har också använt sin position i oppositionen skickligt. Sipilä har undvikit att råskälla på regeringen men ändå framstått som ett alternativ. På slutrakan verkade Sipilä ändå tappa lite fart, den sista vecka gick lite av luften ur Sipiläeffekten, han övertygade inte helt i de sista partiledardebatterna och lyckades tydligen inte mobilisera sina anhängare så spektakulärt som man kanske hade hoppats på. Ändå är Centern den solklara segraren och Juha Sipilä kan välja och vraka bland de andra stora partierna då han bygger sin regering. Vem ska han ta? Rent matematiskt skulle det vara lättast att ta två och lämna ett på stranden. Då skulle de möjliga konstellationerna vara C+SDP+Saml, C+Saml+Sannf och C+SDP+Sannf. Av dessa kan man uppenbarligen med detsamma utesluta en regering med både Socialdemokraterna och Samlingspartiet, så ansträngt är förhållandet mellan de två. I klungan var det nästan dött lopp mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna medan SDP – igen – gjorde ett historiskt dåligt val. Det här försvårar naturligtvis avsevärt partiets position inför regeringsförhandlingarna. Men man ska notera att Samlingspartiet tappade nästan lika mycket som SFP. Man kan ändå ifrågasätta funktionaliteten i en regering med tre stora. Vilken konstellation man än väljer är spridningen bland åsikter stor och riskerna för inbyggda konflikter stor. Dessutom skulle en trepartiregering innebära att segrarens, Centerns, specifika vikt skulle minska. I en regering med två stora och två små blir statsministerpartiets makt betydlig större. Svårast skulle det vara att bygga en koalition kring C och Sannf, men Sipilä har svårt att förbigå Soini då partiet gjort ett gott val. Den stora segraren bland småpartierna är ändå De gröna som är valets stora överraskare. Men efter partiets taktiska sorti i våras kan man ha svårt att övertyga om sin trovärdighet som regeringsparti. Vilken regering vi får handlar främst om vilket program man kan enas om, det är nästan omöjligt att utläsa av själva valresultatet. Just nu är utgången helt oviss. I Österbotten tappade SFP sitt fjärde mandat. Joakim Strand gjorde ett mycket gott val med bara 300 röster färre än Anna-Maja Henriksson. Också Mats Nylund fick förnyat förtroende. Lars-Erik Gästgivars fick kasta in handduken medan Peter Östman, KD, som förväntat fick förnyat kontrakt. Varken SFP:s B-G Åstrand eller förra partikamraten Bjarne Kallis lyckades rubba hans position. SDP:s Steven Frostdahl gjorde det bästa FSD-valet på länge och gick in på en suppleantplats.