Forskaren Kari Puronaho har kartlagt vad det kostar för barnen att idrotta. Han har tittat på en tioårsperiod. Ishockeyn toppar den statistiken. På tio år är kostnaderna nästan 87.000 euro. Innebandyn är billigast av de idrotter som ingick i hans studie, cirka 10.000 euro. I onsdags berättade han om sina rön vid en tillställning för idrottsfolket i Karleby. I grova drag kan man säga att kostnaderna trefaldigats på tio år. Utvecklingen leder till att kostnaderna blir ett hinder i allt fler familjer. Kostnadsökningen leder också till att allt fler barn bara sysslar med en idrott. Valet sker i yngre ålder. Till det bidrar att de olika idrottsgrenarna förutsätter ett större engagemang av dem som är med. Antalet träningspass per vecka blir fler och samtidigt förlängs säsongerna. De aktiva har varken råd eller tid att vara med i flera idrotter. I familjer med flera barn tillspetsas förstås situationen ytterligare. Vi har gått mot en utveckling där de unga endera elitsatsar eller avstår helt från idrotten. I en annan utredning har man konstaterat att idrotten skulle kunna rekrytera 200.000 barn till om kostnaderna skulle vara överkomliga. Kostnadsökningen kan förklaras med många samverkande faktorer. Kvalitetskraven har ökat och leder mot större elitism. I det ingår inte bara­ flera träningspass och flera tävlingsresor. Utrustningen ska även vara dyr och här finns ett socialt tryck som bidrar till att endast det dyraste är bra nog. Utmaningen är att skapa en modell där alla kan idrotta på egna villkor. Det bör finnas möjligheter att nöja sig med till exempel två träningspass i veckan. Puronaho säger att det leder till att föreningarna får fler utövare och därmed fler som ställer upp och jobbar. Det skapar även en större kontaktyta vilket gör att föreningarna har lättare att hitta samarbetspartner som delar på kostnaderna. Det oroande med dagens utveckling är att finländarnas allmänna kondition försämras. Många rör på sig för lite och det börjar synas även i folkhälsostatistiken. Försvarsminister Carl Haglund (SFP) som har ansvar för idrottsfrågorna i regeringen var med på invigningen av Campushallen i Karleby för en tid sedan. Han påpekade i det sammanhanget att samhället skulle kunna spara in mellan två och tre miljarder euro genom att få folk att röra på sig mera. Han har därför föreslagit ett ”samhällsfördrag” för att få finländarna på fötter. Det är förstås många faktorer som bidragit till situationen vi befinner oss i. Vardagsmotionen som förr kom naturligt i jobbet, eller då man tog sig till och från jobbet, har minskat. Motionen har också blivit mer institutionaliserad. Sannolikt finns även här en utkastningseffekt, även om avsikten sannolikt varit den motsatta. Pojkar i de yngre tonåren tycks vara en grupp som utgör en speciell kategori. Här har man uppenbara problem, en stor del av dem motionerar inte alls. Men de delar tyvärr problemet med många andra grupper. Också Kari Puronaho vill ha ett samhällsfördrag. Han föreslår en satsning på att få bort onödiga kostnader inom idrotten och därmed rasera en del av hindren. Med i denna överenskommelse bör även stat och kommun vara, förutom idrottsorganisationerna, föreningarna och förstås även familjerna. Han tycker att föreningarna kunde marknadsföra sig med lägre priser, konkurrera om ut­övarna med priset. Kommunerna kan bidra med att se till att det finns anläggningar och att priserna ligger på en lämplig nivå.