På måndag firar vi den 29:e nationella veterandagen med festligheter på olika håll i landet, också i vår region. Veteranernas led har glesnat och många av dem som riskerade livet för försvaret av fosterlandet hann aldrig få den uppskattning de hade förtjänat. Det har gått 70 år sedan kriget tog slut. Under tiden efter kriget skulle våra veteraners insatser undertryckas, till stor del av storpolitiska orsaker. Segrarmakten dikterade historieskrivningen och den sammanföll inte med vad den finländska allmänheten i verkligheten ansåg. Våra veteraner uppskattades mera i praktiken än i den politiska liturgin. På många håll ute i världen sågs de som var med och försvarade landet som hjältar. De grannländer som inte kämpade emot Sovjetunionens imperialistiska ambitioner förlorade en ännu större del av sin frihet. Jämförelsen var i och för sig ett erkännande för försvaret av vår självständighet, även om vi i praktiken påtvingades hänsynstagande som kunde kännas kränkande. Finland kunde i varje fall behålla en stor del av bestämmanderätten mycket tack vare de heroiska insatser försvaret stod för. Finländska staten har en hedersskuld till veteranerna. Betecknande för situationen är att vi började fira en nationell veterandag först cirka 40 år efter krigsslutet. Men det är väl så att soldaten glöms bort i fredstid. Men det handlade som sagt inte enbart om normal glömska, utan även om geopolitiska hänsynstaganden. Under kalla krigets tid valde vår statsledning att ligga lågt. Frågan är om man i österled ens förväntade sig att vi avhåller oss från att ge dem som offrade tid och hälsa för fosterlandet en uppskattning de förtjänade. Ingen kan anklaga soldaterna för att landet hamnade i krig. Och ingen kan anklaga dem för att de kämpade för sitt land. Kriget innebar stora umbäranden för hela nationen, inte minst för dem som stred ute vid fronten. Efter krigsslutet kom följande stora utmaning. En betydande del av befolkningen hade upplevt tiden före självständighetsförklaringen och varit med om att etablera den nya republiken. Den relativt unga staten var på många sätt i ruiner efter krigen. Man har sagt att landets ekonomi flyttades tillbaka till 1700-talet. De som återvände från kriget fick direkt börja delta i återuppbyggnaden av det sargade landet. Landet hade tvingats till betydande landavträdelser och folk hade evakuerats. Till råga på allt hade vi ett stort krigsskadestånd att betala. Genom stora uppoffringar fick vi i gång vår ekonomi. Så småningom kom världsekonomin in i en fas med stor tillväxt. Den hjälpte till att leda in Finland bland de länder som ekonomiskt klarade sig bra. Vi byggde upp ett välfärdssamhälle som vi varit stolta över. I dag handlar politiken i långa stycken om att försvara det. De som för över 70 år sedan försvarade självständigheten kan numera hedras också officiellt. Nationella veterandagen kan också vara en påminnelse om att självständigheten inte är någon självklarhet. På senare tid har vi sett hur länder utsätts för olika former av aggressioner. Problematiken har kommit närmare även de egna gränserna. Allt fler känner sig otrygga i situationen. Vi kan kanske lite bättre förstå hur det var då kriget bröt ut. Veterandagen kan även ses som ett manifest för vårt välfärdssamhälle. Vi påminns om hur landet återuppbyggdes efter krigen. Detta bygge får vi nu inte rasera. Det gäller att sätta alla klutar till för att ta hand om varandra.