Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Det konservativa blocket lyckades i det finländska riksdagsvalet knipa 12 mandat av liberalerna, men har ännu inte en majoritet i riksdagen. De konservativa har nu 92 mandat medan det liberala blocket har 108 mandat. Alltså är det fortsättningsvis liberalerna som förväntas bilda regering medan de konservativa får fortsätta i opposition. Troligen är det bara en tidsfråga innan riksdagsvalrapporteringen i Finland börjar skalla i dessa termer. Valresultatet på söndag för en dryg vecka sedan förstärkte intrycket av att dagens partisystem inte längre motsvarar väljarnas verklighet. Den tidigare enhetsstaten Finland - eller kanske framför allt dess invånare - har spjälkats i två olika läger. Det ena är lägret för mångkulturalism, globalisering, fri rörlighet och starka individuella rättigheter, det andra är värdekonservativt och nationalistiskt i invandrings- och arbetsmarknadsfrågor. Tudelningen märks framför allt i Sannfinländarnas valframgång på landsbygden och i förorterna, men också i att de urbant-liberala gröna kandidaterna lyckades ta röster av Vänsterförbundet som inte riktigt vet på vilken fot partiet ska stå. De människor som upplever att de är förlorare i ett internationaliserat samhälle, speciellt de lågt utbildade männen, röstade på Sannfinländarna. Fenomenet är bekant från Sverige där de etablerade partierna länge har tappat röster till Sverigedemokrater på perifera orter som har drabbats av omstruktureringar. Beskrivningen av det finländska partisystemet i liberalt-konservativa blocktermer är en schematisk bild som tonar fram om man hänför Centern, Sannfinländarna och Kristdemokraterna till det konservativa lägret medan resten klassificeras som liberaler. Många opinionsbildare har efter valet betvivlat det så kallade ABC-Finlands kapacitet att lotsa Finland ur den ekonomiska krisen. Oron är egentligen obefogad eftersom valresultatet visar att de liberala, icke-nationalistiska krafterna fortsättningsvis har en klar riksdagsmajoritet. Samtidigt är det också fel att hänföra SDP i sin helhet till de liberala krafterna. Till exempel visade SDP-ledaren Antti Rinne i valrörelsen att han är betydligt mer konservativ än liberal i frågan om arbetsrelaterad invandring. Det draget av konservatism kan ha bidragit till att SDP gick back. Och även om Centerledaren, laestadianen och valvinnaren Juha Sipilä har en klart värdekonservativ framtoning är han förhållandevis liberal i den ekonomiska politiken. De nuvarande partiernas strävan att vara både liberala och konservativa på samma gång bidrar till att valresultatet blir svårtolkat. Tolkningssvårigheterna kommer att fortsätta så länge partikartan inte överensstämmer med terrängen. Eventuellt kommer partierna så småningom att bli tvungna att välja sida. Den dagen kommer vi att se att liberalerna tar en överlägsen valseger. Österbotten står också inför ett vägval. I det fall landskapet vill höra till globaliseringens vinnare skulle det gälla för befolkningen att rösta med det läger som står för mångkulturalism, mänskliga rättigheter, fri rörlighet för varor och kapital samt en öppen arbetsmarknad. Den nyvalde SFP-riksdagsledamoten Eva Biaudet satte i Svenska Yles OBS på torsdag kväll in en protest mot påståendet om att Sannfinländarna har tagit en hel del röster i Svenskfinland. Det visar att hon har noll pejl på läget. Tidigare har SFP i Österbotten läckt till Kristdemokraterna, men nu har vi plötsligt ett annat konservativt parti som också tar svenska landsbygdsröster. Det är kontraproduktivt. I princip är det enbart liberala krafter som kan ge Österbotten och resten av Finland en bättre framtid.