Stefan Solvin i Sundby har tunga år bakom sig och han vet att de inte är över än. I nästan sex år har han och familjen levt i en verklighet där ingenting längre är normalt. Där han, en aktiv man som älskat sitt jobb som bilskollärare och att umgås med familj och vänner, inte längre orkar annat än ta sig genom varje dag och tänka: om den här dagen var så här hemsk kan morgondagen åtminstone inte bli värre. Och nästa dag inse att det kan den visst. Men vi tar det från början. Det är dagen före midsommar­afton år 2009 då Stefan Solvin märker att allt inte står rätt till med hans högra fot. Han har tränat kulstötning med sina pojkar Simon och Jonas och känner smärta i foten. Nästa morgon kan han inte stå på den. Röntgen visar en skugga i foten och han blir remitterad till Universitetssjukhuset i Tammerfors. Han måste vänta ett drygt år på operation och under tiden tvingas han många gånger åka in till sjukhuset i Jakobstad för att tömma foten på vätska. Den värker och sväller upp. 1 september 2010 opereras Stefan Solvin på TAYS på grund av artros och en broskskada på övre språngbensleden, den led som finns högst upp i vristen. Stefan Solvin får veta att han ska ha gips i sex veckor och kommer kunna återgå till jobbet efter åtta veckor. Efter operationen verkar allt vara i sin ordning. Men det är nu de verkliga problemen börjar. Efter några dagar hemma sväller foten upp. – Jag fick en sjujäkla smärta och det blev bråttom till sjukhuset i Jakobstad. Efter det här började smärtan förfölja mig, säger Stefan Solvin. Det blir en ny operation, men foten blir inte bättre – tvärtom. Stefan Solvin får en infektion och börjar få smärtchocker som kan slå till när som helst. I samband med chockerna sväller foten upp – en gång så illa att huden mellan tårna spricker. – Smärtchockerna var fullständig terror speciellt för mina barn. De upplevelserna kommer förfölja dem hela livet. Plötsligt låg pappa på golvet helt utslagen i fruktansvärda plågor och de fick ringa ambulans. Smärtchockerna blir värre och värre i början av år 2011 och Stefan Solvin tvingas upprepade gånger åka ambulans till sjukhuset i Jakobstad för att få smärtlindring. Vardagen blir allt mer begränsad. Familjen Solvin bjuder inte längre hem folk, Stefan orkar inte. Han som är en social typ blir nästan folkskygg. Men vännerna finns kvar. – Under den här tiden har vi verkligen fått se vilka underbara människor det finns, vårt sociala nätverk är helt fantastiskt. Till och med mina gamla bilskolelever har erbjudit att skjutsa mig till sjukhus när det behövts. Och vi har fått lära oss att svälja stoltheten och be om hjälp. Det allra största stödet är ändå familjen. – Utan min fru Marina vet jag inte om jag skulle leva längre. Hon är ljuset när det blir som allra mörkast. Nästa operation görs i oktober 2011. Då har det gått nästan ett år. – Det är oförlåtligt att låta en patient med grymma smärtor vänta så länge, säger han. Språngbensleden stelopereras med hjälp av skruvar, ett ingrepp som enligt Stefan Solvin inte alls diskuteras med honom innan det utförs. Efter operationen följer ännu en infektion. Och en ny steloperation eftersom benet inte växer ihop som det ska. Inte heller den lyckas och nu har Stefan Solvin fått nog. – Jag kände att kirurgen i Tammerfors anklagade mig för att benet inte växte ihop och de operationer han gjorde inte lyckades. Stefan Solvin söker sig till en privatläkare i Jyväskylä. Där tänds hoppet igen. – Den läkaren var positiv och helt underbar. Jag blev övertygad om att allt skulle ordna sig. Det gör det inte. Trots operation efter operation – till slut är de uppe i över 25 stycken och både Stefan och frun Marina tappar räkningen – blir Stefan Solvin bara sämre. Efter varje operation följer infektioner och han blir stamkund på sårvården i Jakobstad. Vårddygnen är många, Marina räknar till 110 stycken fram till sommaren 2014. Stefan Solvin får ingen betalningsförbindelse och får stå för alla utgifter själv, också resorna till och från Jyväskylä. Familjen tvingas ta tre lån för att finansiera vården. Nu är det dessutom inte bara foten som gör ont. Efter operationerna i Tammerfors har höger ben blivit fyra centimeter kortare. För att förlänga benet görs i Jyväskylä en så kallad Ilizarov-fixation, som innebär att en stålram placeras runt benet och ståltrådar opereras in genom benet. Genom att skruva ställningen varje dag ska Stefan Solvins ben förlängas igen. Det är en oerhört smärtsam procedur. Till slut, efter ännu fler misslyckade operationer, ger också kirurgen i Jyväskylä upp. Han remitterar Stefan Solvin till Tölö sjukhus, som är en del av Helsingfors universitets centralsjukhus (HUCS). Där tar ett team kirurger sig an hans fall. Men igen blir det en lång väntan på operation. I september 2014 öppnas Stefan Solvins ben ända från knä till fot. Infekterat ”material” avlägsnas och benet stabiliseras med skruvar. Efter tre veckor har allt vuxit ihop, och Stefan Solvin drabbas inte av någon infektion. Däremot har benet blivit alldeles snett. Ännu en operation följer och benet kapas på tre ställen för att kunna rätas upp. I dag har han igen en Ilizarov-stålram och varje dag skruvar Marina till den enligt läkarnas exakta beskrivning. Marina är också den som sköter all dokumentation av Stefans behandlingar. Paret anser att Stefan inte fått tillräcklig ersättning för de misstag de tycker kirurgerna gjort under åren. Två gånger har de fått avslag från Patientskadenämnden. Nämnden godkänner ett vårdmisstag, men det anses inte ha förorsakat vare sig arbetsomförmåga eller inkomstförlust. Att Stefan Solvin inte kan jobba beror enligt dem på ”hans långvariga sjukdom”. – Vilken sjukdom? Det är ju alla misslyckade ingrepp som gjort Stefan rullstolsburen och arbetsoförmögen. Men ingen tar ansvar, säger Marina. – Jag är inte ute efter att korsfästa någon enskild läkare. Men de måste ju förstå att något gått fel när jag ser ut så här? säger Stefan Solvin. I dag tvingas han vila största delen av dygnet. Så mycket han orkar rör han sig längs grusvägarna på sin elmoped tillsammans med Golden retrievern Nadia. Han drömmer om att kunna få låna en fyrhjuling för att ta sig ut i skogen. Han har hoppet kvar om att få tillbaka sitt gamla liv och har inte blivit bitter. Den energi han har vill han kanalisera på att behålla sin positiva livssyn. – Egentligen har jag ju det så otroligt bra, om det inte var för det här eländiga benet! Det har nu gått två månader sedan den senaste operationen i Helsingfors. Värken i foten är helt borta, nu är det ”bara” spikarna som går rakt in under knät som plågar honom. När de är borta hoppas han att värken också försvinner. – Jag vill kunna träna med pojkarna igen, skruva bilen och hugga ved. Men framför allt vill jag ta Marina ­i handen och gå ut på en promenad i skogen. Det är min högsta önskan.