Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. De 85 sekunderna som PKN stod på scenen var en liten explosion. På torsdag är det favoriten Måns Zelmerlövs tur. Slipad normativ perfektion ut i fingerspetsarna, inget som kan rubba några som helst cirklar. Vi är vår tids hjältar, sjunger han i en låttext som inte säger mig någonting. Visst är han en duktig artist som förtjänar sin framgång. Samtidigt är det så mycket intressantare att PKN sjunger i samma tävling. Så mycket mer spännande att just de kliver fram bland alla formstöpta hårsvall, bländande leenden och harmlösa melodier. PKN gick inte vidare – eftersom få förstod vad de sjöng om och låten inte direkt är trallvänlig hade de inte en chans – men att de var med är en jordskredsseger i sig. Var det någon som klagade på att man igen får skämmas för Finland? Om det var någon som skämdes i tisdags kan jag bara säga: Fortsätt skämmas. Över er själva. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan känna något annat än stolthet över att Finland skickade Kari Aalto, Pertti Kurikka, Sami Helle och Toni Välitalo till tävlingen. Varenda en av de 85 sekunderna vände ett blad i historien och bidrog till att göra människor med funktionsnedsättningar till en mer självklar del av gemenskapen. En arg punklåt är bara så rätt i det sammanhanget.