Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Bara tanken på det som väntar dem framkallar ett skönt pirr i magen. Jag minns förväntningarna i bussen, nervositeten under läktaren vid uppropet, (o)ljudet på läktaren bland hejarklackarna och kampen på löparbanorna. Jag minns också trängseln i korridorerna, tartandoften från banorna, de sista stafettväxlingsövningarna på Djurgården och lemonaddrycken i den lilla kiosken inne på stadion efteråt. Det är konstigt hur törstig man kan bli av en 80-metersrusch. Här skulle jag vilja lägga in en glad smiley i texten, för med vuxna ögon ser jag lite annorlunda på nödvändigheten att avsluta prestationen med sockerstinn dricka. Jag fick vara med många gånger. Jag fick uppleva glädjen över framgångar, att kliva upp på prispallen med glada skolkamrater och ta emot medaljer inför tusentals ögon. Jag har skakat hand med legendaren och Stafettkarnevalspappan Carl-Olaf Homén och vrålat med när ”Jag är fi-fi-fi-fi-fi-fi-fi-fi-finlandssvensk” har skallat över stadion. Pale och Wille stod för underhållningen då. I år är det Krista Siegfrids. Tänk vilken succé det skulle bli med trion KAJ i pausen mellan förmiddagspasset och finalpasset på lördagen. Jag har också upplevt besvikelsen över en fjärdeplats, en missad växling som ledde till diskvalificering och en tappad pinne som spolierade alla möjligheter till framgång. Jag har snurrat runt i Enterprise och åkt berg-och-dalbana och tekoppar på Borgbacken. Ätit sockervadd. Allt det här och lite till, hör till Stafettkarnevalen. Allt det här och lite till, borde alla barn som vill få chansen att uppleva. En del av det här kommer min nioåriga son att få uppleva i helgen. Hans elvaåriga storasyster stannar hemma eftersom hon inte kom genom nålsögat – uttagningarna. Besvikelsen finns kvar. Det är inte alla förunnat att åka, men den diskussionen lämnar jag därhän. För mig innebär årets Stafettkarnevalen att cirkeln sluts. Klockan fem i morse körde jag sonen till skolan, packade in hans grejer i bussen och vinkade hej då. Jag har flera kvällar suttit och våndats över att skicka honom utan förälder till huvudstaden. Samtidigt försöker jag tygla mig, hålla tillbaka oron och i stället glädjas över hans entusiasm och förväntan. Vi har köpt spikskor, sovsäck och nytt liggunderlag. Jag har förmanat och uppmuntrat, berättat och förberett. Jag håller tummarna på hemmaplan, för sonen och hans skola och alla andra som är på väg. Den finns en stor glädje i denna karneval – en glädje som fortsätter i generationer.