Målet har länge varit att de äldre ska bo hemma så länge som det bara är möjligt. Dessa strävanden betonas sannolikt också i det regeringsprogram som nu tar form. Motiveringen är att det är en mänsklig modell och att man på så sätt kan få ner kostnaderna. Båda motiveringarna stämmer i stora drag. Men helt entydigt är det inte. Modellen bygger på en del föreställningar som kanske inte gäller full ut i dag. En av utgångspunkterna är sannolikt att det finns anhöriga eller nära bekanta i närheten som kan ha ett vakande öga på de äldre. I vissa fall finns dessa personer, men det är ingen självklarhet att vi i praktiken kan utgå från det. Det var annorlunda förr i de agrara samhällena. Då fanns det oftare folk hemma även dagtid. I dag är de egna anhöriga och grannarna ofta uppbundna av sina jobb utanför hemmet. De äldre som bor hemma har nödvändigtvis inte något annat regelbundet sällskap på dagarna än hemvårdaren som kommer in och utför sina sysslor för att snabbt tvingas vidare till följande uppdrag. Ensamheten är inte bara ett dilemma för de äldre. Även för de anhöriga blir det lätt ett problem. De äldre kan känna sig otrygga, och även för anhöriga ökar otryggheten. Olika former av serviceboende spelar här en viktig roll. Den tredje sektorn kan här också delta och på olika sätt skapa en liten guldkant i tillvaron. Visst är det också viktigt att det finns äldre synliga kvar i vardagen. Vårt samhälle får inte bli för segregerat där åldersspektret i hemmen är smalt. Det är också ett argument för att förbättra servicen och gör det möjligt för de äldre att klara sig längre. Stadsfullmäktige i Karleby hade en plan för äldreomsorgen på agendan på föredragningslistan i går. Klart är att andelen personer över 75 år ökar kraftigt de kommande åren. Trycket på social- och hälsovården ökar i samma takt. Klart att något måste göras. Det officiella målet är givetvis att vi i framtiden ska kunna tillhandahålla en god nivå på tjänsterna, trots att de ekonomiska ramarna är strama. Till det bidrar även den förordning om klientavgifter som var på remissrunda i fjol. Tanken har varit att förordningen träder i kraft år 2016. Enligt det förslag som då låg framme kommer intäkterna från klientavgifterna att sjunka betydligt. Många argument talar för att det är vettigt att satsa på vård i hemmet. Vi får ändå inte tänka bara i krassa ekonomiska termer och flytta framåt gränsen för hur länge det är möjligt att bo hemma. De äldres livskvalitet måste vara ledstjärna. Samtidigt måste man även beakta vilka möjligheter de anhöriga har att delta i omsorgen. Arbetslivet kräver allt mer och många är tvungna att byta boningsort i jakten på jobb. Samtidigt väljer kommunerna ofta att handla upp tjänster inom äldrevården, i första hand inom det effektiverade serviceboendet. Också det gör man för att få ner kostnaderna. Den kommunala upphandlingen leder lätt till att de multinationella aktörerna tränger ut de lokala. Också det har sina risker. Vi får starka aktörer med vinstintressen som kan vara svåra att övervaka. Samtidigt skapar vi ett system där offertrundorna kommer med jämna mellanrum. För de boende innebär det också en osäkerhet. Oron över om man kan bo kvar är tärande. Vid planeringen av äldreomsorgen är det viktigt att man kan erbjuda alternativ. Att kunna bo hemma är en ädel tanke, men den modellen har även sina avigsidor.