Det heta vattnet droppar ner över det mörkrostade kaffet. Doften fyller snart den idylliska trä­stugan där Johanna Kallioinen har bott under den senaste månaden. I morse vaknade hon för sista gången i sängen där många residenskonstnärer har sovit före henne. – Om du inte målar kan du arbeta här. Ägnar du dig som jag åt något som kladdar ner får du en gäst­ateljé på Nordiska konstskolan, säger Johanna Kallioinen och slår sig ner vid det runda, vitmålade köksbordet. Strax utanför blommar fortfarande syrenerna i vitt. Hon har trivts i Drake Arts Centre i staden där hon föddes och bodde hos sina mor­föräldrar under barndomssomrarna. – Medan jag har arbetat här har gamla barndomsminnen kommit upp till ytan igen. Som vuxen, jag är inte ens ung vuxen längre, har det blivit ett slags farväl till barndomen. Min mormor har precis flyttat in på servicehem och min morfar är död. De stöttepelarna har försvunnit. Bredvid kaffemuggen ligger det vernissagekort för hennes utställning på Galleriet Sundets Pärla med öppning den 3 juli klockan 18. – Jag kanske målar ett verk till och hänger det. Om det hinner bli klart. En av målningarna som hon hängde i går har hon bestämt sig för att ta ner igen. – Från konstkretsarna är jag van med att det blir en slutspurt. Känner du till historien bakom ordet ”vernissage”? Öppningen av en utställning började kallas så för att konstnärerna stod och fernissade sina målningar i sista minuten. Hon ler, men poängterar att konsten är ett seriöst arbete. – Det är som att ha ett vanligt jobb. Visst, du kan välja om du vill jobba på dagen eller på kvällen, men det är fortfarande en arbetsdag. Och som på en vanlig arbetsplats är du tvungen att göra det du ska även när du saknar inspiration och iver. – För mig är målning visuell problemlösning. Jag skissar i Photo­shop, gör ett slags collage genom att kombinera olika bilder med olika grad av genomskinlighet och komponerar en ny bild. Den använder jag som modell att måla efter. I Karleby har hon utgått ifrån barndomsfoton. Som utbytesstudent vid University of Arizona i USA lärde hon sig att projicera skissen på duken och måla efter den. – Det kan vara till stöd, men också till förfång, säger hon och berättar att hon har träffat målare som har glömt hur de ska måla på fri hand. – Själv använder jag bara projiceringen för att dra upp konturerna och jag kan lika gärna mäta eller göra ett rutnät. Den två veckor långa utställningen, som hon bokade innan ansökan till konstnärsresidenset godkändes, är en del av hennes masterexamensarbete på Aalto-universitetets utbildningsprogram för bildkonstpedagogik. Än har hon inte bestämt sig för om hon ska studera vidare på forskarnivå, söka arbete som bildkonstlärare eller verka som fri konstnär. – För mig är det avgörande om vi bestämmer oss för att bilda familj. Det är under förhandling. Min pojkvän är yngre än mig och kanske inte riktigt redo än. Vid 35 års ålder, snart 36, känner hon att det börjar bli dags om det ska bli några barn. – Babyfrågan kommer emot för alla kvinnor, säger hon och konstaterar att det inte känns helt rättvist. När utställningen tas ner åker hon till Helsingfors, där hon har växt upp och levt största delen av sitt liv. Till dess ska hon bo i sin mormors hus, vakta utställningen och leda en kurs i kol- och pastellteckning i galleriets trädgård den 6–7 juli klockan 10–15.