Det har gått ett kvartssekel sedan Berlinmuren revs och järnridån försvann. I stället bygger världen nya murar och stängsel som aldrig förr.Enligt ett reportage i torsdagens Helsingin Sanomat (23/7) har tre fjärdedelar av de stängsel och murar som rests efter andra världskriget byggts på 2000-talet. Professorn i politisk geografi vid Reims Champagne Ardenne-universitetet i Frankrike, Stéphane Rosière beräknar att gränserna mellan olika länder nu skyddas av 33 000 kilometer murar och stängsel. Det motsvarar tre fjärdedelar av jordens omkrets. De som reser murarna anför alltid goda skäl för sitt bygge. Det handlar om medborgarnas säkerhet. Ofta kan man visa på statistik som stöder den tesen. Sedan Israel byggde muren – eller "stängslet"; beteckningen beror på vems perspektiv man ser konstruktionen – har de självmordsattacker som tidigare krävde hundratals dödsoffer upphört. Samtidigt har, som HS skriver, skiljelinjerna mellan israeler och palestinier bara fördjupats. Det som för Israel är ett säkerhetsstängsel är i den palestinska propagandan en "apartheidmur", och hela bygget har blivit en central del av Mellanösternkonflikten. En mur är sällan eller aldrig bara en mur, utan bara den mest synliga delen av ett välbevakat skyddsområde omgivet av övervakningsteknik, taggtrådshinder och rentav minfält. Det här gör murarna till dyrbara investeringar och en marknadsnisch för företag specialiserade på överteckning och specialbyggen. HS skriver att Saudiarabien investerat nästan tre miljarder euro i skyddsvärn vid gränsen mot Irak. Prislappen för en kilometer gick på tre miljoner. USA:s kostnader för stängslen och övervakningen av gränsen mot Mexiko kostar också svindlade summor. Grekland byggde ett elva kilometer långt stängsel vid turkiska gränsen till en kostnad på bara lite mindre än det saudiska bygget – ändå garanterar satsningen i sig inte säkerheten. "Stängslen är lika effektiva som sina väktare", säger professor Rosière. Även om säkerhetsaspekterna kan vara helt legitima handlar det hela så gott som alltid också om att stänga ute de fattiga. I samma reportage citeras de kaliforniska forskarna Ron Hasner och Jason Wittenberg som räknat ut att de genomsnittliga brottonationalprodukten per capita för dem som bygger stängsel är 8 600 dollar, för dem man vill stänga ute 2 000 dollar. Politisk oro och våld föds ur ekonomiska klyftor. På samma sätt är alla försök att med maktmedel kväsa människohandel och gränsöverstigande prostitution så länge som det finns djupa inkomstklyftor mellan nationer. Inkomstklyftor föder alltid ett behov för de rika att skydda sig. Ju större inkomstskillnaderna är i ett land, desto högre murarna kring de välbärgades hus, desto fler grindsamhällen, "gated communitys"; stadsdelar bakom galler, bom och vaktpersonal. En mer jämlik världsekonomi och ökad utbildningsnivå i de fattiga länderna och stöd för folkrörelser i kamp för mänskliga rättigheter är verktyg för demokrati och välfärd som minskar behovet att omge sig med murar. Vi har en lång väg att gå innan vi kan känna den eufori som rådde vid Berlinmurens fall, men all anledning att arbeta för färre, inte fler murar i världen.