Gennesaretsjön – du har säkert hört namnet. Kanske dyker en bild upp i ditt huvud? Jesus som går på vattnet, delar ut fisk och bröd till folkmassorna. I dag rullar ett pärlband av turistbussar runt sjön. Av Israels befolkning är bara ett par procent kristna, men av turisterna desto fler. – Jesus var generös mot vårt folk, skojar kioskpersonalen på en kibbutz som serverar pilgrimsfavoriten Petrusfisk (tilapia) lägligt på bussarnas rutt. Jag är där för en kibbutzrundtur, men börjar undra hur landet ser ut i en pilgrims ögon. Så jag återvänder, den här gången med svärföräldrarna. De vill först och främst uppleva Bibelns heliga land. Framåt alltså. Vi startar hyr­bilen och rullar i Jesu fotspår. Jesus från Nasaret kallades han. I dag är Nasaret Israels största arabiska stad och de flesta invånarna muslimer. Det märker vi utanför Bebådelsekyrkan, den mörka kon som tornar upp sig över myllret av tutfriska och hänsynslösa bilister. Där hänger affischer med utdrag ur Koranen om hur kristna ska tro på Gud och hans budbärare i stället för att tala om treenighet. Inne står vi på tå bakom en brasiliansk pilgrimsgrupp i blå t-skjortor för att få en skymt av grottan där jungfru Maria ska ha bott, och där ängeln Gabriel ­berättade att hon skulle få en son. Några hundra meter bort har en annan kyrka byggts över Josefs snickarverkstad. Nere i kryptan är det lugnare och vi kan ostört betrakta blanknötta trappsteg och fragmentariska mosaiker som är kvar av det gamla Nasaret. Kyrkan är byggd över ruinerna av flera äldre kyrkor, och vi kommer att märka att det gäller nästan alla spår av Jesu liv. Från Nasaret är det 30 kilo­meter till Gennesaretsjön. Nere på den blårynkiga ytan flyter flera Jesusbåtar, kopior av en tvåtusenårig farkost som upptäcktes 1986. Runt sjön ligger fyra viktiga hållplatser. Saligprisningarnas berg, där Jesus ska ha hållit sin bergs­predikan. Tabgha, där han ska ha mättat tusentals människor med fem bröd och två fiskar. Kapernaum där Jesus och lärjungen Petrus ska ha bott. Och dopplatsen Yardenit vid Jordanfloden. I Tabgha är portarna stängda. En kvinna på väg bort i en taxi berättar att kyrkan några dagar tidigare ­utsatts för misstänkt mordbrand. På väggen finns hebreisk graffiti om falska gudar, och hos nyhetbyrån Reuters läser jag att judiska tros­ivrare misstänks för attacken. Premiär­minister Netanyahu har bordrat säkerhetstjänsten Shin Bet att starta en utredning med högsta prioritet. Attacken är en av många mot kyrkor och moskéer under de senaste åren. Vi fortsätter till kyrkan intill, som är byggd över en sten där Jesus ska ha ätit med sina lärjungar. Lappar på väggen förmanar guiderna att hålla sina föredrag utomhus. Vid Gennesarets sydspets där floden Jordan rinner mot Döda havet ligger Yardenit. Människor i vita kåpor håller för näsan och doppar sig. En grupp plaskande ryska damer ­fotograferar varandra och en amerikansk kvinna utropar glatt ”hallelujah!”. Både fyllda och tomma flaskor säljs i butiken. Svärmor vill ha en som hon själv kan fylla med vatten från floden. Det ser så ju grumligt ut, och Jordanvattnet i de fulla flaskorna så misstänkt klart. Egentligen är det inte alls här som Jesus ska ha döpts, utan öster om Jeriko, sedan 1967 års krig mitt i en militärzon mellan Västbanken och ­Jordanien. Därför stängde Israel vallfartsorten för allmänheten fram till 2011. I stället öppnades Yardenit som ett alternativ för pilgrimerna på en anslagstavla hänger de mest kända, som tidigare amerikanska presidentkandidaten Mike Huckabee och pastorn Glenn Beck. Av de konkurrerande dopplatserna är det ändå den på Jordaniens sida av floden som utnämndes till Unesco-världsarv för bara några veckor sedan. Naturligtvis vill vi se platsen där Jesus enligt julevangeliet föddes. En israelisk soldat vinkar in oss genom muren mellan Israel och Västbanken, in mot Betlehems centrum. Vi är så gott som de enda turisterna i Födelsekyrkan, där en metallstjärna markerar Jesu krubba. Inget här påminner om hö, djur eller stall, men utanför kyrkan är de böljande (fast tätt bebyggda) kullarna fortfarande desamma som för 2000 år sedan. Invid kyrkan pratar vi med en souvenirförsäljare. Sommaren är lågsäsong, men mot hösten brukar det bli bättre. För Betlehem är turismen oerhört viktig. Mannen har ett bed and breakfast som var fullbokat inför julhelgen, men efter Gazakriget avbokade alla gästerna. – Vi vill alla ha fred. Den här situationen är dålig för affärerna. Den mur som Israel byggt runt Västbanken gör det inte precis enklare. På väg ut ur Betlehem hamnar vi i ett trafikkaos då gränsövergången där vi kom in plötsligt stängts. Med lite hjälp och en karta hittar vi till en annan övergång utanför staden. Till slut är vi i Jerusalem. Från Olivberget har vi en glittrande utsikt. En gammal man med åsna vill att barnen tar en ridtur – Jesus red ju också på en åsna!. På vägen ner passerar vi Getsemanes trädgård och styr mot muslimska kvarteret i gamla stan. Där börjar Via Dolorosa, den väg som Jesus ska ha vandrat till Golgata med korset på sin rygg. Numera är det en pilgrimsvandring med 14 stationer, som till största delen slingrar mellan doftande kryddor, ångande bröd, mjuka block av söt halva, grälla plastleksaker och minneskort för kameror. Det gäller att hitta de romerska siffrorna på väggarna där Jesus föll, träffade sin mor eller fick hjälp av Simon. De sista stationerna finns i den heliga gravens kyrka en dunkel labyrint av trappor, fönster, alkover, sotiga ljus och kyssnötta stenar. – Tänk att alla ställen i Bibeln faktiskt finns på riktigt, upprepar svärmor förundrat. Det som fascinerar mig är världarna som existerar på varandra, sida vid sida. Pilgrimens, palestinierns, judens, israelens. Och hur de världarna möts ibland.