De senaste åren har varit ett dystert kapitel för den finländska ekonomin, 2015 blir lika uselt och framtiden ser inte ut att bjuda på någon snar upphämtning. Budgeten bjuder inte på några glädjeämnen och regeringen kräver i enig kör med näringslivs­organisationerna återhållsamhet och helst av allt en nollinje vad gäller löneökningar. En heltidsanställd finländares totalinkomster ökade 2013–1014 med 1,5 procent. Under samma period ökade inkomsterna, bonus och naturaförmåner inräknade, för verkställande direktörer för finländska börsbolagsdirektörer med 8,3 procent. Samma direktörer som nu kräver måttliga lönekrav av sina anställda. Helsingin Sanomat har (25/7) räknat ut att det 2014 gick 24,9 vanliga löntagarlöner på en vd-lön. Det indexet har sågat en smula på 2000-talet, och var som högst 2007, 26,7, men har nu stigit – med en liten dipp 2012 – stadigt från 2006 då det låg på 20,6. Lönegapet har med andra ord ökat under hela den tid då den finländska ekonomin visat noll­tillväxt. Förlänger man perspektivet till några decennier blir utvecklingen än mer frapperande. Så sent som 1995 var skillnaden ”bara” fjortonfaldig och för ett par generationer sedan ännu lägre. Ändå mådde direktörerna fett. Man levde i en måttlighetens tid. Låt oss ta ett några år gammalt citat: ”Tidigare var Finland ett måttlighetssamhälle också vad beträffar storföretagens högsta lednings inkomster och inkomstutveckling. Jag hade gärna sett att den utvecklingen fortsatt. Men se så gick det inte. Inkomsterna, avgångsvederlagen och pensionerna för de stora företagens ledning i Finland har stigit till egna, för det finländska samhället främmande sfärer.” Det var inte Vänsterförbundets Esko Seppänen eller någon av SDP:s fackföreningsflygel som uttalade sig. Citatet är ur riksdagens dåvarande talman, Samlingspartiets Ben Zyskowicz tal vid Riks­mötets öppnande 2011. ”Främmande sfärer” är ganska bra sagt. Börsdirektörerna inkomsttopp, inklusive bonus och optioner ser enligt HS ut så här: 1) Karl Stadig, Sampo 3 659 358 2) Rajeev Suri, Nokia 2 879 416 3) Christian Claussen, Nordea 2 398 946 4) Jussi Pesonen, UPM 1 706 000 5) Johan Dannelid, Telia-Sonera 1 525 141 6) Matti Halmesmäki, Kesko 1 281 300 Av dessa tillträdde Suri 1/5 2014. För de högst betalda handlar det om summor som en finländsk låginkomsttagare knappt kommer upp till på en hel livstid. Ingen förmenar den högsta ledningen en lön på toppnivå, och då man kritiserar de höga lönerna glömmer man lätt bort att det är ägarna som bestämmer vilken lön ledningen har. Sänkta chefslöner sipprar inte ned i de anställdas löne­kuvert utan hos ägarna. Samtidigt är det tvivel underkastat i hur hög grad bolagets framgång och framför allt börs­kurserna i verkligheten är direktörernas förtjänst. Då Nokias börskurs och därmed ledningens optioner vid millennieskiftet sköt i höjden berodde det på tajmning och en skenande it-boom snarare än management av toppklass. Toppdirektörernas löneutveckling kräver rena akrobatkonsterna av lobbyister som manar till måttliga lönekrav. Sipiläs uppmaning till talko bland högavlönade klingar än mera ihåligt.