Finland simmar djupt. Kräftgången har varat länge, får man tro de ekonomiska förutsägelserna är Finlands ekonomi vid utgången av detta år 5 procent mindre än före finanskrisen 2008. Det innebär att vi levt och lever i en av de längsta och djupaste svackor som drabbat Finland i modern tid. Vår välfärd är helt beroende av att ekonomin växer, inte krymper. Samhällets åtaganden eller kostnader har fortsatt att öka trots den krympande ekonomin och därmed också statens budgetunderskott, därför ökar också vår skuldbörda. I änden av den vägen finns krisekonomier som Grekland, och där vill ingen hamna. ”Samhällsfördrag” är ett ord med ganska vacker klang och som signalerar en gemensam vilja och enighet om hur man ska ta sig över svåra tider. Det ska mycket till om man ska finna den viljan och enigheten som nu, på knappa tre veckor, under utredningsmannen Juhani Salonius ledning ska svara på regeringens förslag till hur man de närmaste åren ska uppnå ett sådant fördrag. Det beror bara delvis på brist på krismedvetenhet eller fastlåsta positioner i försvar av uppnådda förmåner. Också de faktorerna spelar in. Man kan inte gå in i förhandlingar med attityden att det är ”alla de andra” som ska göra eftergifter, inte man själv. Men regeringen Sipilä gör det svårt för sig själv med en kravlista som lägger nästan allt ansvar för eftergifterna på löntagarna, till synes utan några förpliktelser för arbetsgivarna. Och javisst, vi måste kunna se över vår kostnadsnivå i relation till våra konkurrentländer. Då vi hade en egen valuta kunde vi göra den justeringen genom att devalvera marken. Det gjorde vi ett antal gånger, ibland med god framgång för exportindustrins konkurrenskraft, men också då sved det i skinnet för den vanliga medborgaren. Nu har vi gett ifrån oss det vapnet, i stället söker vi uppnå det som också av Juhani Salonius kallas för en inre devalvering. På fackligt håll är man redo att förhandla, men skepsisen är stor. Transportfacket AKT slår fast att man under inga omständigheter kommer att förhandla om en lönesänkning. Visionerna om ett nytt stolt Finland bortom samhällsfördraget någon gång i en oviss framtid är för abstrakta för att gå hem då de på kort sikt till synes ensidigt gynnar arbetsgivaren. Därför borde också arbetsgivarsidan förpliktigas till att komma arbetstagarna till mötes på något sätt även på kortare sikt. De besparingar som uppnås med lönerean ska användas till produktiva investeringar snarare än att hamna i aktieägarnas fickor. Utsikterna att uppnå något avtal förbättras heller inte direkt av uppgifterna om hur några tidigare toppchefer lyfter pensionen skattefritt i Portugal. En helt annan sak är sedan huruvida man alls diskuterar rätt frågor. Beror den bristande konkurrenskraften alls på de ramar som omger de finländska företagen? Om man tillverkar produkter som inte efterfrågas eller inte kan skapa säljande varumärken av sina produkter är det svårt att nå ut och man hamnar i den internationella handelns gärdsgårdsserie. Finland har fortfarande en smal industriell struktur. Alexander Stubb har lite tillspetsat sagt att Iphone slog ut både vår pappersindustri och Nokia. Vi behöver satsningar på produktutveckling och totalt nytänk när det gäller marknadsföring. De finländska toppvarumärkena är alldeles för få.