För ett kvartssekel sedan inleddes ett unikt blidväder då kalla kriget förpassats till historien, Berlinmuren raserats, den gamla regimen i Öst­europa steg för steg ersatts av demokratiskt valda­ regeringar och en allmän optimism gav framtidstro. 1992 utkom Francis Fukuyamas ”Historiens slut och den sista människan”, där författaren ansåg att historien är slut eftersom världen efter kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps domineras av liberal demokrati. Han skrev mycket mer än så, Fukuyama, men sin tes om liberalismens seger har han fått äta upp. Totalitarismen och extrem­rörelser lyfter på sina fula huvuden på många håll. ”Den hoppfulla perioden efter kalla kriget är över. Det blev ett slags övergångsperiod som utlovade en evig sommar. Men det var en felaktig prognos”, sade president Sauli Niinistö då han i tisdags talade på de traditionella ambassadörs­dagarna. Det var en klarsynt och realistisk bild presidenten levererade. Han ser ett Europa som lever i farliga tider och kantas av en periferi märkt av instabilitet och våld, och dessutom präglas av intern jäsning med den grekiska skuldkrisen som bara ett av symptomen. Någon omedelbar lösning på Ukrainakrisen ser Niinistö inte, men ser en möjlighet i att bromsa­ och försvåra ”vissa utvecklingslinjer” och att det rentav skulle vara tillfredsställande med en lösning där man inte landar i någon otillfreds­ställande lösning. Niinistö ser krisen i Ukraina som ett uttryck för motsättningen mellan Väst och Ryssland. För Väst är det, menar presidenten, i första hand en fråga om principer och regler – gäller de principer och regler om Europas säkerhet man kommit överens om? Det handlar om huruvida Ukraina­ ska få bestämma om sin egen framtid ­eller tvingas acceptera att man bara är en del av det geopolitiska­ spelet om Rysslands egna intressen. Accepterar man det ryska tänkesättet väcker det – men det sade inte presidenten högt – också farhågor om Finlands och Baltikums ställning. Han är ändå förvånansvärt klarspråkig om Finlands roll i en eventuellt eskalerande Baltikumkonflikt. ”Finland är inte i en sådan position att vi skulle kunna ge andra sådana militära säkerhetsgarantier vi inte ens har själva.” Niinistö slår fast att vi inte är någon stormakt med någon ammunition att dela med oss med andra. Och: ”Vår östgräns är längre än för alla Nato­länder tillsammans.” Niinistö anser dock att Ukrainafrågan bleknar vid sidan av konflikten i Mellanöstern där han ­pekar på krossade strukturer som lett till en katastrof som bland annat manifesteras i tillkomsten av Islamiska staten (IS). Presidenten fasar över den brutala IS-terrorn som drabbar kvinnor och barn och förbluffas över hur många unga födda i väst som sällat sig till terroristernas led. Man kan ändå se en gnutta hopp i Niinistös läsning av situationen. Kampen är en fråga för brett internationellt samarbete, och Niinistö noterar att IS är en fråga där USA och Ryssland i hög grad ­talar samma språk. Det gjorde de, säger Niinistö, också då man uppnådde avtalet om Irans kärn­teknologiprogram. Dessvärre är man uppenbarligen inte ens nära­ någon samstämmighet ifråga om Syrienkrisen, där man befunnit sig nästan på kollisionskurs ­ända sedan jäsningen i regionen, den rörelse som nu är så motbjudande att kalla ”arabvåren”, började. Löser man den knuten minskar också den flykting­våg som vecka för vecka blir ett allt mer akut problem i Europa. Den frågan uppehöll sig Niinistö länge vid. Han manade till sans och efter­tanke och frågade sig huruvida vi faktiskt kan hjälpa­ flyktingarna både där de kommer ifrån och dit de kommer. Niinistö anser inte att man tro­värdigt kan göra både och, utan att man måste­ välja en tyngdpunkt och agera målmedvetet utgående­ från det. Han avhöll sig ändå från att ta ställning till vilkendera linjen Finland ska välja. Det är ändå svårt att se att man inte skulle behöva­ göra bäggedera. Niinistö tänker emellertid längre än så. Konflikterna i Afrika och Mellanöstern kan ­inte lösas genom att flytta undan befolkningen till ­Europa, och någonstans kommer gränsen för vår förmåga att ta emot de flyende emot. Niinistö efterlyser en öppen debatt samt en klar och trovärdig politik, gemensamma europeiska lösningar med förankring i folkopinionen, ”annars leder det till allt fler nationella svar på frågan”. Invandring diskuteras alltför ofta i alltför luddiga­ termer, där begreppen – helt medvetet – blandas friskt för att man ska få fram det egna budskapet. Nyligen talade Sannfinländarnas partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo om ”illegala asylsökare”. Några sådana kan per definition inte existera. President Niinistö efterlyste klokt sunt förnuft och användning av korrekta begrepp. Mest uppseendeväckande är kanske Niinistös dubier kring Schengenavtalet – tål det vad som helst? ”Fri rörlighet kan inte vara okontrollerad rörlighet”, säger Niinistö. Hur ska man riktigt tolka det, kan vi vänta ­stängda gränser i framtiden?