I veckan trädde äntligen riksdagsledamot Olli Immonen, som skapat rubriker med sina kopplingar till Suomen vastarintaliike och sin Facebook-uppdatering om kampen mot mångkulturalitet, fram inför medier på en kaotisk presskonferens. På den meddelade Immonen att han avgår tillfälligt ur partiets riksdagsgrupp. Det var en akrobatkonst av den högre skolan. Genom att frivilligt – Immonen framhöll att han inte utsatts för påtryckningar – ta en time out, slipper riksdagsgruppen besväret att straffa Immonen. Man kan ju inte avskeda någon som inte ingår i gruppen. Det slås också fast av riksdagsgruppens ordförande Sampo Terho som säger (Helsingin Sanomats webbplats 26.8) att ”om och när Immonen återfått förtroendet kan han på nytt söka om medlemskap i gruppen” men att ”något egentligt misstroende” inte finns nu heller. Gruppen ska behandla frågan i oktober. Man måste, som HS gör, stanna till och säga ”Va?”. Hur kan man återfå ett förtroende man inte förlorat? Ett nytt exempel på Sannfinländarnas dubbelspel, men inte det enda eller ens det värsta på presskonferensen. Immonen hade en höjdare från partikansliet vid sin sida. Nej, inte ordförande Timo Soini, inte heller den, liksom ordföranden, av partidagen valda partisekreteraren Riikka Slunga-Poutsalo, utan partiets medieansvariga (!) Matti Putkonen. Konferensen avslutades abrupt och Immonen slank ut utan att alla frågor hann ställas. En arrogant Putkonen satte stopp för reportrarnas försök att hinna ifatt Immonen. Putkonen är uppenbart ansvarig enbart inför Timo Soini, även om det formellt är partisekreteraren som är hans chef. ”Arbetaren” (före detta sossen) Putkonen är den som får göra smutsjobbet. I onsdags smutsade han sina händer rejält då han i ett hätskt utfall på presskonferensen publicerade en lista över tretton medierepresentanter, forskare och riksdagsledamöter i oppositionen som har ”skymfat och förtalat Sannfinländarna”. Denna välgödslade planta till näthat kommer Putkonen med i samma andetag som han anklagar de tretton för att ha ”uppviglat folket och medier till hatretorik som hotar Sannfinländarna”. Den kritik Sannfinländarna i allmänhet och Olli Immonen fått ta emot är inte tuffare än vad politiker ska tåla och inte olik den retorik Soini själv ägnat sig åt. Att Centralkriminalen inte funnit något åtalbart i Immonens inlägg gör det inte moraliskt försvarbart. Timo Soini har under hela processen väjt, duckat, hukat, gömt sig, vägrat svara på frågor eller arrogant viftat bort dem. Inte ens ett så grovt övertramp som Putkonens lista får honom att sätta ned foten. I ett textmeddelande till FNB skriver Soini att Putkonen själv får svara på frågor som gäller honom. Har inte en partiordförande något ansvar alls? Sannfinländarna tog sin andra valseger med samma argument som vid braksegern 2011, där kärnan var motståndet mot stödpaketen till Grekland. Invandringsfrågan fanns förvisso med, men lite vid sidan av, och Soini gjorde sig allt mer statsmannamässig. Sannfinländarna framstod som en arvtagare till gamla Landsbygdspartiet (SMP) och Soini som en inkarnation av gamle Vennamo. Nu verkar partiet helt ha tagits över av Jussi Halla-ahos främlingsfientliga falang som Soini låter sig hållas utan ha några invändningar. Och jo – på Putkonens famösa lista över dem som skymfat Sannfinländarna finns också gamle Veikko Vennamos son Pekka, SMP-ordförande (1979–1989).