Dagarna till premiären är få. Handens fingrar räcker till för att räkna dem. På lördag får publiken se Markus Lytts i rollen han beskriver som ”karriärens största utmaning hittills”. Så vad är ett primtal? – Det är ett tal som bara går att... dela med sig självt. Det var en sak till. Jag har kunnat det här. Vänta nu..., säger Lytts och går till några kollegor. Han kommer snabbt tillbaka. – Och det går inte att dela med två, säger Lytts om talen som alltså bara går att dela, utan att få decimaler, med sig självt och med ett. Lytts spelar 15-åringen Christopher Booth, som kan alla primtal upp till 7507. – Jag som alltid varit dålig på mate­matik får äntligen spela ett matte­geni. Pjäsen ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten” baseras på Mark Haddons roman med originaltiteln ”The Curious Incident of the Dog in the Night-Time”. Handlingen börjar med en död hund hittas. Någon har dödat den med en grep. Christopher beslutar sig för att lösa mordet. Det visar sig att många i hans omgivning har hemligheter. – Alla i pjäsen vill gott. Men de ställs inför problem som är svåra att hantera, säger Lytts. – All bra konst handlar om så mycket mer än det vi konkret ser, säger Åsa Salvsen, Wasa Teaters chef. Haddons ambition var att skriva en bok som romanens huvudperson Christopher själv gärna läst. Christopher har alltså någon form av autism. Han ogillar beröring och talar alltid sanning. Dessutom är han fascinerad av rymden och detektiv­historier. – Pjäsen handlar bland annat om hur lite det är som skiljer oss från individerna vi undviker på gatan. Den handlar om hur dåligt vi kommunicerar med varandra. Den handlar om att acceptera att varje liv är begränsat och att vår enda flykt från det inte är att springa i väg – utan att vi måste lära oss att älska oss själva som vi är, liksom världen vi befinner oss i, säger regissören Pekka Sonck. Simon Stephens dramatiserade romanen. Pjäsen blev en succé. Den vann kategorin ”Best New Play” vid brittiska teatergalan Olivier Awards 2013. Time Magazine utsåg pjäsen till Årets viktigaste 2014. Sonck definierar teaterformen som ”postdramatiskt”. Christopher har skrivit en bok, som lärare och elever i hans skola gör som pjäs. Det blir alltså en pjäs i pjäsen. Samtidigt kommenterar karaktärerna händelser i pjäsen – och det är tillbakablickar. – Det låter krångligt, men jag är övertygad om att berättelsen är lätt att följa, säger Sonck. Lytts är på scenen under hela föreställningen. – Efter första genomdraget av pjäsen var jag totalt slut i kroppen och det hettade i huvudet. Men jag har hittat ett större lugn, säger Lytts. Det är en klyscha att tala om ”sitt livs roll”, men detta är definitivt hans största rollutmaning hittills. – Det var dags för mig att göra en sådan här roll. Jag har varit i branschen i 13 år. Jag blev lite rädd då jag fick frågan. Men en viss rädsla är bra eftersom den driver mig att göra ett så bra arbete som möjligt. Lytts har tagit reda på fakta, tittat på dokumentärer och talat med folk som känner personer med någon form av autism. – Manuset är också väldigt beskrivande för hur Christopher är. Jag vill inte spela autism, utan visa glimtar av det här och där. Jag gör rollen så naturalistiskt som möjligt – och framför allt utgår jag från mig själv. Hur har du gjort för att till exempel memorera primtalen? – Jag har bildminne, så jag ser siffrorna framför mig. Dessutom sitter uppräkningen i muskelminnet.