”Qui desiderat pacem, praeparet bellum”; må den som önskar fred förbereda sig för krig, skrev Vergilius några decennier före vår tideräknings början­ och skapade ett talesätt som hållit sig genom ­årtusendena. Likt alla sentenser finns där en klokskap som ­ändå inte är allmängiltig. Rustningen i sig kan i förlängningen leda till krig, kapprustning är en balans­gång på en smal spång över undergången, och inte ens kampen mot terrorismen går att föras med bomber. Kauppalehti har (18.11) intervjuat fredspris­tagaren, president Martti Ahtisaari som andas optimism om fredsförhandlingarna om Syrien. Det är dem vi ska fokusera på nu, snarare än ett krig mot IS, säger Ahtisaari. ”Vi måste gå till botten med saken och ändra på grunderna. Gör vi inte det upphör inte strömmen av flyktingar. Och då talar vi om ett mycket större problem än vi möter nu.” Enligt Ahtisaari gjorde man framsteg under de multilaterala förhandlingar som fördes under veckoslutet. Under denna andra omgång kom man bland annat överens om att val ska hållas om 18 månader från nu. Han säger också att bara det faktum att man alls förhandlar är positivt och tror att man kan finna samförstånd om fred i Syrien. ”Läget har inte sett så bra ut på länge”, säger ­Ahtisaari och ser morden i Paris som en tänkbar väckar­klocka. Terroristens mål är att söndra och härska, men om detta varit IS avsikt ser det ut som man misslyckats fatalt. Bara några dagar efter terrordådet meddelade ett enigt EU att man svarar ja på Frankrikes begäran om att aktivera artikel 42.7 i Lissabonfördraget. Enligt artikeln förbinder sig medlemsländerna att hjälpa varandra då ett land utsätts för ett anfall. Exakt vad man förbinder sig till är öppet, men markeringen är viktig – ”anfall” behöver ­inte ­betyda ett angrepp över gränsen mot landets ­territorium, det räcker med en besinningslös ­attack som den i Paris. Samtidigt har Ryssland aktiverat sig betydligt med flera anfall med bombplan, en aktivitet utlöst både av händelserna i Paris och av bekräftelsen om att det ryska passagerarplan som störtade över ­Sinai sprängts av en bomb. Varken Frankrike eller Ryssland har svårt att ­legitimera bombningarna för vare sig sina egna medborgare eller världsopinionen. Frågan är ändå om de är del av en medveten och fungerande strategi eller i högre grad utslag för en helt förståelig hämndlystnad. USA-ledda koalitioner lyckades störta taliban­väldet i Afghanistan och den irakiska diktatorn Saddam Hussein, men någon stabilitet har man ­inte lyckats åstadkomma i någotdera landet. Kaoset i Irak beror åtminstone till en del på att man i ivern att bli av med Husseinmedlöpare gjorde­ sig av med nästan hela den gamla administrationen och militära ledningen. Det är lättare att segra i ett krig än att vinna freden. Och i bägge fallen var det frågan om krig mot en klart definierad statsapparat. Vad är IS? Ett kluster som härskar över spridda områden i ­Syrien i Irak, mycket svårare att krossa militärt än en ­organiserad stat. Problemet är dessutom att IS är en sjukdomshärd med metastaser runt om i världen. Militära insatser försvagar självklart också IS, men utan aktiva insatser att nå fred i Syrien och stabilisera läget i Irak är det svårt att se hur terrorn och förtrycket skulle upphöra. Problemet – nej ett av dem, men kanske det ­största – är att det inte ens räcker med att krossa­ IS. IS är bara en av de krafter som strider mot den syriske envåldshärskaren Bashar al-Assad, en man med ordentligt med blod på händerna och enligt­ väst själva upphovet till landets problem. Han backas ändå fortfarande upp av både Iran och Ryssland. al-Assad måste på sikt avlägsnas, men också Ahti­saari menar att man realistiskt måste leva med ­honom vid makten under en övergångsperiod. ”Om man vill ordna val måste det finnas en fungerande administration. Vem skulle stå för denna om al-Assad och hans regim störtas”, frågar sig Ahtisaari. Den som vill ha fred måste också bygga för fred.