Pengarna kommer att ta slut och det finns alldeles för få händer. Statistikcentralens befolkningsprognoser ger Finland isande kalla besked om landets möjligheter att i framtiden klara finansieringen och upprätthållandet av vårt så kallade välfärdssamhälle. En av orsakerna till detta är att den offentliga ekonomin (statens och kommunernas ekonomi) eller den del av ekonomin som bekostas med skattemedel och styrs genom politiska beslut, är i kris. Skuldbördan är alldeles för stor i förhållande till befolkningsunderlaget. För att kunna uppskatta följderna av räddningsoperationerna, de nedskärningar och strukturella åtgärder som delvis genomförts men också föreslås för balanseringen av den offentliga ekonomin, gäller det givetvis att utvärdera åtgärdernas bärighet på lång sikt. Det är i sin tur är ingen lätt uppgift. Det finns alltför många variabler som plötsligt kan ändras och i avgörande grad påverka grunderna för de ekonomiska kalkylerna. Den globala lågkonjunkturen är och har varit en sådan, ändringar eller störningar i den politiska stormaktsmaktbalansen som exempelvis Arabvåren eller Rysslandsbojkotten är andra exempel. Klimatförändringar och/eller naturkatastrofer är andra exempel på svårkontrollerbara skeenden. En någorlunda stabil variabel som vi i Finland kan använda som underlag för våra prognoser är de fakta våra demografiska framtidsutsikter förtäljer oss. I slutet av oktober publicerade Statistikcentralen sitt senaste estimat om befolkningsutvecklingen i landet. Fortsätter utvecklingen som hittills visar prognoserna för år 2030 att andelen medborgare äldre än 65 år ökat från nuvarande 19,9 procent till 26 procent. År 2060 har andelen stigit till nästan 30 procent. Det betyder att försörjningsbalansen förändras så att det år 2032 på 100 medborgare i arbetsför ålder finns 70 barn och pensionärer, för att 2060 vara uppe i 76. Den utvecklingen är lättare att förstå eftersom prognoserna för år 2030 visar att det då endast finns 882 000 medborgare som är under 15 år. Så få unga har vi inte haft sedan 1894 (HS 4.11 2015). Antalet unga fortsätter dessutom att minska efter 2030. Samma gäller andelen medborgare i arbetsför ålder. År 2009 hade vi 3,55 miljoner invånare i arbetsför ålder, men den siffran har redan nu gått ned med 70 000. Förutom den snedvridna försörjningsbalansen, så har vi redan nu ett hållbarhetsgap: staten använder kontinuerligt mera pengar på att hålla i gång samhället än den får in på skatter. För att klara av detta tar staten varje år mera lån, och att varje år ta allt mera lån är inte hållbart i längden. Goda råd är alltså dyra. Visserligen kan även Statistikcentralen missa i sina prognoser, men som det nu ser ut borde vi definitivt aktivera oss. Befolkningsestimaten är också en signal åt de som kraftigt motsätter sig invandring till Finland. Vår nativitetsnivå räcker inte till för att kompensera det faktum att vi har en åldrande befolkning. Dessutom har de medicinska framstegen gjort att medborgarna lever längre tack vare exempelvis utvecklad hjärtbehandling och effektivare vårdmetoder vid svåra sjukdomar. I stället har vi fått en större skara äldre medborgare som är mycket rörliga men som drabbats av demens.Det innebär att hjälpbehovet ökar dramatiskt samtidigt som antalet hjälpande händer minskar. Vi behöver därför arbetskraft utifrån. Statistikcentralens prognoser visar att vi i år får en nettoinflyttning på 14 000 personer och de följande åren på 17 000 personer per år. Troligen kommer de siffrorna att överskridas. Vi behöver invandring också av ekonomiska orsaker, för att förbättra försörjningsbalansen, och på sikt för att få ordning på hållbarhetsgapet. Men för att inflyttningen till landet ska omvandlas från utgift till intäkt krävs att Finland klarar av att integrera våra nya finländare i vårt samhälle och att de kommer ut på arbetsmarknaden.