Du fick ingen post i går, och det är osäkert huru­vida julpaketen kommer fram i tid. Postiljonernas strejk ställer till det. Detta är allvarligt nog, men de uteblivna julhälsningarna är ändå det minsta av de problem som nu ruskar om arbetsmarknaden i Finland. Ekonomin befinner sig nära nog i fritt fall, men arbetsmarknadsparterna visar inga tecken på att finna varandra. Det samhällsfördrag som ännu för någon vecka sedan såg ut att vara inom räckhåll är allvarligt hotat. Det är något allvarligt fel på det finländska samhällsklimatet. Förre riksförlikningsmannen Juhani Salonius röt till i torsdagens finska nyheter i Yle: ”Vårt system fungerar inte. Vi hade i fjol 143 strejker, Norge tio och Sverige fem”. De siffrorna talar för sig. Men de här proportionerna är ingen nyhet, facket i Finland har alltid ­varit betydligt mer strejkbenäget än sina kamrater i de nordiska grannländerna. Det fanns en tid då det här kunde härledas till ­arbetarrörelsens splittring och kommunisternas inflytande i fackrörelsen, men oron tycks bestå trots att detta nu är historia. Skillnaden i arbetsmarknadsklimatet är ändå nödvändigt inte bara den ena partens fel. I den svenska samförståndsandan ingår också en helt annan ledningskultur än det ”management by perkele” som fortfarande tycks råda i Finland. Här hånar man gärna det svenska sättet att dra saker i långbänk, diskutera och höra alla parter innan man tar beslut, men med facit på hand kan det inte vara helt fel metod. Under veckan som gick kom två mycket starka signaler från arbetsmarknadsparterna. – Näringslivscentralen EK meddelade att det är slut på inkomstpolitiska helhetslösningar. – Som en reaktion på detta (som man hävdar) meddelade transportfacket AKT att man ställer sig utanför samhällsfördraget. I går fredag meddelade AKT också att man nästa vecka utvidgar sina stödåtgärder till det strejkande­ postfacket då man på onsdag upphör att hantera företaget Postnords laster i finländska hamnar. Statsminister Juha Sipilä (C) betecknade AKT:s agerande som ofattbart, ”fosterlandets bästa är nu väldigt avlägset”. Bollen är enligt Sipilä nu helt hos arbetsmarknadsparterna. Man kan förstå statsministerns frustration. Det ekonomiska läget ÄR prekärt och det sista vi nu behöver är ytterligare strejker. Till saken hör också att AKT tycks ha tagit också centralorganisationerna på säng. FFC:s ordförande­ sade sig ha fått beskedet om att AKT ställer sig ­utanför samhällsfördraget. FFC och de övriga centralförbunden uppges ha fört långtgående förhandlingar om ett avtal som skulle ersätta samhällsfördraget. Som förbund är AKT litet, men är med sin ­kontroll över transporter och hamnar i en nyckel­roll som inget annat förbund har. ­Landet skulle knappast knäa om till exempel musei­amanuenserna skulle gå i strejk. Gissa vem som förtjänar mera, en hamnarbetare eller en musei­amanuens? Positionen ger AKT ett ansvar man inte alltid hanterat med fulla stilpoäng. Det är ändå ett bevis på bristande sinne för realiteter och tajmning att EK kommer med sitt beslut om stopp för centrala avtal just nu när läget på ­arbetsmarknaden sedan tidigare är på spel. Regeringen Sipilä efterlyser samförstånd och foster­ländskhet, men hans krav på eftergifter upplevs av facket riktas enbart mot dem. Regeringen – och EK – talar samtidigt med kluven tunga. I det ena andetaget vill man riva­ ned ­centrala avtal och kräver lokala överens­kommelser, i det andra vill man stifta lagar som begränsar avtalsrätten med förbud mot förmåner som överstiger vissa gränser. Var finns logiken? Samtidigt driver hundraprocentigt statsägda ­Posti på kraftiga lönesänkningar för grupper med obekväma arbetstider och från förr låga löner. Posti står tveklöst inför ett dilemma med stadigt sjunkande volymer. Den utvecklingen har ändå kunnat ses länge och borde klaras med lång­siktiga kreativa lösningar, inte en brutal lönesänkning man nu aviserat. Situationen är på riktigt allvarsam, men rege­ringen bär själv en del av skulden för att det blivit så här.