Jag tar steget från det vita ljuset och sjunker ned i det djupa baksätesmörkret på en ärggrön Chevrolet av sen 70-talsmodell. Taxichauffören, en äldre herre med ett ansikte fårat av tropikernas sol, bränner av ett leende när han ser min bleka hy. Han lyfter upp handen som hänger slappt utmed dörrens yttersida, för cigaretten till munnen och låter röken strömma ur munnen i några skakiga ringar. – Nyss anlänt, säger han och vrider upp musiken från bil­radion ett snäpp. Calypso­legendaren Mighty Sparrows hitlåt ”Bamboo” försätter mig i ett transliknande tillstånd. Västindien är musik, men det handlar inte bara om m­usik i vanlig bemärkelse. Den är språket, själva livsnerven i tillvaron. Rytmen går hela v­ägen tillbaka till de afrikanska rötterna. Chauffören hinner avhandla en hel del om kärleken till den långsamma lyriska calypson, den snabbare socamusiken, som är mycket populär på Trinidad och Tobago, och den över allt svävande reggaen, innan han släpper av mig på stranden vid ­Pigeon Point på södra delen av Tobago. Ett överexponerat ljus f­räter ut alla kontraster mellan strandremsans vita timglassand och det turkosblå vattnet innanför korallreven. Stranden vid Pigeon Point motsvarar alla klichébilder av paradisstranden. Och bryggan som sträcker sig en bra bit ut från land med ett palmbladsskjul på nocken måste vara en av de mest fotograferade i världen. För den aktive är ett besök hos Radical Sport givet. Här regerar en cool tobagier, Brett, som lär dig allt om segling, vindsurfing och hanggliding. Glöm inte att ta med lunchmackor från restaurang Kariwak, med en hemmagjord dressing som är lika berömd som bryggan och räddar dagen på beachen. Att det på en så liten yta som Gotland ryms en så dramatisk natur som på Tobago är unikt. Berg och djupa dalgångar, regnskog och områden som bara kan nås till fots, fantastiska fåglar, korallrev och lugna stränder. Med andra ord perfekt för den som vill utmana. Vägen in i regnskogen på den norra sidan av ön slingrar sig längs den ruffa Atlantsidan. Husen klänger på den klippiga och branta kustremsan från huvudstaden Scar­borough upp mot Bacolet bay. Vi är på väg upp till regnskogen utanför Speyside, men först blir det lunch på den klassiska kreolska restaurangen Jemmas belägen bland trädgrenarna med en fantastisk utsikt över havet. Guiden Harris leder oss på branta slippriga stigar, allt längre in i den drypande fuktiga vegetationen. Gryningsregnet har av­tagit. Stigen vindlar, stiger och sjunker genom den frodiga, mörkgröna växtlig­heten. Vattenångorna som stiger ur dess inre skimrar som ett silvrigt flor mellan kullarnas lövkronor. Vi vandrar genom dunkla valv av sammanflätade grenar, slingerväxter och höga ormbunkar. Längst ned i en dalgång ljuder tusentals fågelläten. – Ser ni den blå fågeln där borta, säger Harris och peka­r mot ett draperi av slinger­växter och lianer. Det tar en stund att kalibrera ögonen och fokusera på den lilla blåryggade malkinfågeln som för ett ögonblick gör en paus och bjuder på några härliga melodiska drillar. Runt omkring fladdrar mängder av fjärilar och kolibrier i alla tänkbara färgkombinationer. På tillbakavägen till Crown Point korsar vi ön på slingrande vägar över till Karibien­sidan och ned till den lilla charmiga fiskebyn Castara. Byn var tidigare ett hippieställe och det finns fortfarande en del övervintrare kvar, även om den fått en make­over på senare tid. För den som orkar är promenaden upp på bergssluttningen till Castara Retreat mödan värd. Det är ett enkelt men lyxigt ställe med en bedårande utsikt över viken och havet. Att slå sig ned här på verandan, som hänger över stupet, och blicka ut över havet är tillstånd som man lätt förknippar med Västindien. Sedan är det dags att åter att ta plats i baksätet på den ärggröna Chevrolén och ­låta ­Mighty Sparrows calypso­musik dunka i takt på färden.