Presidentens öppningstal i riksdagen förra veckan väckte debatt. I tisdags var det statsministerns tur att tala inför de folkvalda. Han åstadkom inga motsvarande svallvågor. Juha Sipilä påpekade bland annat att en ­betydande del av dem som söker asyl i Finland kommer från förhållanden som vi här inte kan ­föreställa oss. Att hjälpa dem är enligt stats­ministern vår skyldighet som människor. Men samtidigt bör Finland sträva efter att påskynda asylprocessen liksom ”returnerandet” av dem som fått negativa utslag. Efter att Sipilä lämnat talarstolen kom det inlägg mången förutspått skulle komma, till följd av ­Sauli Niinistös tal. Sampo Terho, ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, tog till orda. Presidentens tal var enligt Terho modigt och förnuftigt, rentav historiskt. Regeringen borde använda det som rättesnöre. Att åstadkomma jubel speciellt i Sann­finländarnas krets var knappast vad Sauli Niinistö eftersträvade. Jublet skorrar, eftersom en del av medlemmarna­ i partiet inte kännetecknas av det förnuft Sampo­ Terho hyllade, utan snarare av en fanatisk inställning till allt som har med asyl och migration att ­göra. För det är inte förnuftigt att samtidigt ­tala både mot biståndsanslag (mot att hjälpa ”dem” där hemma) och mot en inom praktiska gränser mänsklig asylpolitik. Flyktingsituationen har sedan den eskalerade i fjol tenderat att uppta en mycket stor del av det allmänna diskussionsutrymmet. Det är förståeligt, eftersom så mycket kring den är dramatiskt och ­ofta hjärtskärande. Dessvärre också polariserande. Men det har i viss mån fördunklat insikten om att 32 000 asylsökande – varav kanske 10 000 har möjlig­het att få stanna i Finland – inte omgående­ kan tippa en nation med närmare sex miljoner människor över ända. Fokuseringen på flykting­frågan har ibland skapat det intrycket. Därför är det skäl att betona att debatten i riks­dagen i tisdags naturligtvis handlade om vanliga finländares situation också, ifall någon inbillade sig något annat. Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne talade om att en känsla av otrygghet sprider sig bland medborgarna. Inte på grund av alla dessa främlingar, alltså, utan på grund av regeringens nedskärningspolitik. Enligt det största oppositionspartiets ordförande försvagar nedskärningarna tillväxtmöjligheterna, i motsats till vad ­regeringen avser. Rinne vill att regeringen avstår från ned­skärningarna inom utbildningen. Också De ­grönas ordförande Ville Niinistö trädde upp till utbildnings­sektorns försvar. Regeringens företrädare har genom ett antal mindre lyckade uttalanden (”alla möjliga ­docenter”) skapat en bild av ... ja, kanske inte av en utbildnings­fientlig regering, men av en regering som tar onödigt lätt på utbildningens betydelse. Det är olyckligt i en tid när vi fått en stark underström av antiintellektualism. Typ ”jag vet att det här inte är sant men det struntar jag i; jag är i min fulla rätt att tycka och sprida den här åsikten i vilket fall som helst”. Utbildning är förvisso inte detsamma som bildning. Man kan vara bildad också utan nämnvärd utbildning. Men kunskapssatsningar har sällan känts så angelägna som i dag.