Den 26 april 1986, för exakt 30 år sedan, inträffade den hittills värsta kärnkraftsolyckan då reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade. Den stora katastrofen var givetvis själva explo­sionen och de radioaktiva partiklar som vindarna­ förde med sig utan hänsyn till nationsgränser – men också informationen efter olyckan var katastrofal, inte bara på grund av att Sovjetunionen lade lock för händelsen under flera dagar utan också på finländska myndigheters totala oförmåga att hantera situationen. Efter Tjernobyl lades många kärnkraftsverksprojekt på is och det tog många långa år innan nya projekt sattes i gång. Ett av de största är det finländska Olkiluoto III. Den tredje enheten i Olkiluoto representerar en ny generation reaktorer och är en av fyra motsvarande som är under uppbyggnad eller planering i världen. Historien om projektet är en mardröm av förseningar, rättsprocesser och stigande kostnader. Den ursprungliga priskalkylen handlade om tre miljarder euro och kraftverket skulle ha tagits i drift 2009 eller 2010. Nu talar man om en slutsumma på 8,5 miljarder och beräknad driftsstart är ­tidigast 2018. Beställaren TVO och franska leverantören Areva­ kräver varandra på ersättningar på uppemot två miljarder. Några hundra kilometer norr om Olkiluoto samlas i dag, på årsdagen av Tjernobylolyckan, hundratals aktivister med bland annat en hissad anarkistflagga mot det andra finländska kärnkraftprojektet, Fennovoimas planerade reaktorbygge på Hanhikiviudden i Pyhäjoki. Polisen har redan hunnit ta till pepparsprej mot deltagare som försökte blockera anläggningsvägen till byggplatsen. Aktivisterna försäkrar dock i en FNB-intervju att de använder fredliga metoder i sitt motstånd. ”Vi kan åtminstone göra bygget så svårt, dyrt och tidskrävande så möjligt”, säger aktivisten Venla Simonen till FNB. Om Olkiluoto III varit en mardröm för både beställare och leverantör har Hanhikivi alla utsikter att bli lika problematiskt. Beställare och leverantör behöver kanske inte ens yttre fiender som militanta­ aktivister för att projektet ska falla. Suomen Kuvalehti (15/16) betecknar i ett reportage projektet som rysk rulett och hävdar att det mycket väl ännu kan förfalla. Enligt SK är planeringen en enda röra, och det råder brister i säkerhetskulturen. Fennovoima startade som ett projekt samägt av tyska E.on och finländsk storindustri. Fem år efter projektstarten 2007 steg tyskarna av, och sedan dess har den ena efter den andra av de ursprungliga­ intressenterna också tappat intresset eller förtroendet, några av dem utan att hitta köpare­ för sina aktier. E.on:s beslut såg ut att stjälpa hela projektet, men man fann en räddare i nöden i ryska Rosatom. Samtidigt fick man skrota sina gamla planer på en japansk eller fransk reaktor. Rosatom är både storägare, finansiär och leverantör av den planerade reaktorn. Byte av leverantör och reaktortyp krävde en ny tillståndsbehandling i riksdagen som efter omröstning gett klartecken åt det omformulerade projektet. Till historien hör det sorglustiga försöket att kringgå kravet på minst sextioprocentigt ägarskap inom EU med ett ryskägt bulvanföretag i Kroatien. Sedan den bluffen synades kom – under lite märkliga förhållanden – statsägda Fortum med som ägare, och förstärkt med investeringar av byggföretaget SRV och ökat ägande av Outokumpu uppfyllde man kraven. SK skriver om ofullständiga och försenade tillståndsansökningar, svängdörrar i ägarföretagets chefskorridor, gnissel i det finskryska samarbetet, tveksam lönsamhet och hotande finansieringssvårigheter. Lägg därtill de storpolitiska förvecklingarna och spänningen mellan Ryssland och EU och frågetecknen är många. Kritiker ser också Fennovoimaprojektet som en rysk styrkedemonstration och politisk säkerhetsrisk. Man borde kanske snarare tala om Russovoima. I klok planering söker Finland andra energialternativ än Fennovoima.