Raul Vauhkonen, 29, borde veta vad han talar om då han tar strid för nedläggningshotade skol­hemmet Lagmansgården – han bodde själv där i nio år och säger att det var den tiden som gav ­honom den nystart han behövde. ”Allt som jag är i dag är jag tack vare Lagmansgården”, säger han i torsdagens ÖT (1.6). I samma nyhetstext skymtar direktören för Statens skolhem, Matti Salminen, men sägs vara ”fåordig kring framtiden”, men har tidigare (27.5) uttryckt sig så här i ÖT: ”Det handlar främst om ­pengar men också att de svenskspråkiga eleverna­ är så få. Det har varit högst fem svenskspråkiga elever per år vid Lagmansgården”. I samband med onsdagens besök upprepade han kostnaden som problem och pekade i en Yle-­intervju på behovet av renovering och slog fast att investeringar i fastigheten inte går ihop med krympande anslag. Vi talar här om flera saker samtidigt och glider över ett grundproblem som inte nämns. • Behovet av ett tryggt utbildningsalternativ för barn och unga i problematiska livssituationer. • Behovet att renovera nedslitna fastigheter. Och så det som passerar mer eller mindre utan diskussion: • Kommunernas ovilja till betalningsförbindelser för vistelse på Lagmansgården. Utan att ha tillgång till data som stöd för tesen ­vågar vi påstå att det argumentet i alla fall till en del drar mattan under Salminens tes om att Lagmansgården har så få svenskspråkiga elever. Raul Vauhkonen är garanterat inte den enda som fått styrning på sitt liv tack vare Lagmansgården. Där spelar säkert miljön in, trots det påtalade slitaget är säkert gården med sin lantliga inramning en trygghetsfaktor som bidrar till de goda resultat man uppnår. Men: Det är inte fastigheterna som fostrar eleverna­ på Lagmansgården, utan personalen, de 27 anställda under ledning av Carl-Johan Strömberg och trygghetsklippor som Tanja Sabel som Raul Vauhkonen kramar om i torsdagens ÖT-­reportage. Ur ett lokalt perspektiv finns det ett uppenbart intresse att verksamheten fortsätter just på Lagmansgården, och det vore synd att gå miste om den samlade yrkeskunskap som personalen besitter, och nästan 30 jobb som försvinner är naturligtvis en allvarlig förlust. Ur elevernas synpunkt är det väsentliga ändå att själva verksamheten tryggas, oavsett var och vem som bedriver den. Carl-Johan Strömberg talar i reportaget om kontakter med ett familjerehabiliteringshem i Åbo; ­tidigare känt som pojkhemmet i Lauste, och Barna­vårdsföreningen i Helsingfors. Bägge kan säkert vara framkomliga vägar. Men varför inte på allvar se på Raul Vauhkonens förslag om en fond som skulle förvalta Lagmansgården med en breddning för ensamkommande flyktingbarn? Det löser inte problemet med de nedslitna fastigheterna, och kanske tvingas man tänka om helt på den punkten. Det viktiga är att ta vara på personalens erfarenhet.