Efter Sovjetunionens upplösning 1991 drog Sverige,­ liksom en rad andra europeiska länder den säkerhetspolitiska slutsatsen att man gott kan rusta ned invasionsförsvaret. Internationell krishantering och bekämpning av terrorism ansågs mera relevant än det traditionella försvaret. Sverige hörde till de länder som rustade ned kraftigast, man beslöt bland annat avskaffa den ­allmänna värnplikten. I Finland höll man fast vid det gamla och bibehöll såväl värnplikt som rustningsnivå. Försvars­doktrinerna har reviderats, men fokus är fort­farande på försvar mot en tilltänkt invasion. Huruvida man ska göra detta ensam eller i allians­ med Sverige, USA eller rentav Nato diskuteras numera helt öppet, och speciellt Sverige-optionen har tagit flera konkreta steg framåt. Man har också samövat med USA. Men frågan om ett Natomedlemskap har fort­farande starka ideologiska dimensioner och delar det politiska fältet både i Finland och i Sverige. I fredags presenterades en säkerhetspolitisk utredning, beställd av den svenska regeringen och framtagen av ambassadör Krister Bringéus, som representerat sitt land i både Washington och Moskva. Även om utredningen i sig inte tar ställning till ett svenskt Natomedlemskap och Bringéus själv inte vill avslöja sin egen ståndpunkt, stannar ­utredningen klart vid fler fördelar än nackdelar av att Sverige går med i Nato. Det gillar inte ledande regeringspartiet Social­demokraterna som över huvud taget inte velat­ ha någon utredning i det här skedet, den tillkom då man vek sig för önskemål för de ledande oppositions­partierna. Det återspeglar att man också där svängt i frågan. Tidigare Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt ansåg att ett medlemskap inte är ­aktuellt så länge Socialdemokraterna inte stöder tanken. Nu stöder Moderaterna öppet ett medlemskap, och Jan Björklund, partiledare för Liberalerna, vill också med i Nato. Han tar steget vidare från Reinfeldts villkorande syn: ”Om läget försämras i Östersjön kan inte ett parti ha veto”. Margot Wallström, socialdemokratisk utrikes­minister, står fast vid sitt partis fasta nej. ”Svensk säkerhetspolitik är väl känd och regeringen är tydlig med att den ligger fast. De här frågorna är för allvarliga för tvära kast och partitaktiska utspel.” Hon fortsatte med en retorisk fråga som hon för säkerhets skull också besvarade: ”Skulle ett Natomedlemskap bidra till avspänning i vår del av världen? Nej!”. Moderaternas försvarspolitiska talesperson ­kontrade: ”Jag hoppas på en fördjupad och fakta­inriktad debatt”, och kallade regeringens linje för ”en osäkerhetspolitik”. Helsingin Sanomat hittade nyansskillnader mellan utrikesminister Wallströms och hennes partikamrat, Pontus Hultqvists läsning av redogörelsen. Hultqvist hittade ”ganska mycket gott att säga om rapporten och tog upp detaljer i hur försvaret nätverkar internationellt, medan Wallström betonade samarbete inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE och FN. En uppgradering av det svenska försvaret är ingen­ krigsdeklaration, vare sig man gör det helt för egen maskin eller i separat allians med USA ­eller som medlem i Nato. Även om ett ryskt försök att invadera Sverige är synnerligen osannolikt är Östersjön en potentiell­ krutdurk där pudelns kärna är de baltiska staternas säkerhet. Estland, Lettland och Litauen vore­ munsbitar för ett Ryssland som likt fallet Krim skulle åberopa gamla gränser. En aktion för att inta dem skulle göra Östersjön till en krigszon där Ryssland skulle anse sig behöva både finländskt och svenskt farvatten och luftrum. I det läget väger neutraliteten lätt. Men som alltid är naturligtvis förtroendebyggande åtgärder och dialog det främsta medlet för att trygga fortsatt fredliga relationer. Det får ändå inte inne­bära att man blundar för verkligheten och låter bli att ­bereda sig för det värsta. Finland bör aktivt följa den svenska diskussionen­ och fortsätta den egna. Vi ska i alla fall inte låta oss tas på sängen som när Sverige ansökte om EU-medlemskap utan att först underrätta Finland.