Det kunde ha varit en tragisk, onödig olycka med dödlig utgång. Ett gruff i kön till korvkiosken en lördagsnatt. Någon säger någonting, en annan känner sig provocerad och slår, knuffar. Ett bakhuvud slår med olycksbådande kraft mot stenläggningen. Men det som hände för en dryg vecka sedan hände inte vid någon liten bakgata med korvkiosk i en finländsk småstad. Det hände på en av de mest centrala platserna i detta land, på Elielplatsen utanför järnvägsstationen i Helsingfors. Mitt på dagen, vid 13-tiden lördagen den 10 september. Den 28-årige man vars bakhuvud slog i stenläggningen där och då dog på fredagskvällen – när han, efter att ha varit hemma en dag, igen akut togs in på sjukhus. ”Knuffaren” var en av deltagarna i en demonstration arrangerad av Finska motståndsrörelsen. En demonstration som inte övervakades av polisen, ­eftersom motståndsrörelsen enligt den information som tillställts polisen inte skulle demonstrera utan enbart dela ut flygblad. Efter demonstrationen meddelades det på motståndsrörelsens hem­sida att en av aktivisterna tvingats vidta disciplinära åtgärder mot en aggressiv person. Polisen har anhållit en av deltagarna i demonstrationen. Denne, född 1990, tog självmant kontakt med polisen. Han är misstänkt för misshandel och grovt dödsvållande. I den virvelvind av nätinlägg tragedin utlöste under veckoslutet fanns också inlägg som gjorde gällande att den döde 28-åringen var drogmissbrukare och därför kan tänkas ha varit uppkäftig. Offret skulle alltså lite ha sig själv att skylla, enligt modell från den sorgliga diskussion som nu som då poppar upp efter en våldtäkt. Själv ska 28-åringen på sjukhuset ha sagt att han spottade i riktning Finska motståndsrörelsens propagandister när han gick förbi dem. Följdfrågan blir: Förtjänar den uttalat nazistiska­ ideologi Finska motståndsrörelsen står för annat än spott och spe? Inte konkret, men bildligt? Inte har vi väl kommit därhän att det som följde i den ideologins spår börjar förminskas, förmildras? Men ändå, frågan är om vi nu främst behöver de starka känslorna och orden, det upprörda tonläget. Kanske behövs snarare en kall analys – och krav på konkreta åtgärder. Inrikesminister Risikko (Saml) har sagt sig vara beredd att sätta våldsbenägna ­organisationers laglighet under lupp (FNB 18.9). Det gjordes senast för tre år sedan. Hon har lovat att ta upp saken med polisen och åklagarväsendet inom den närmaste ­tiden. Det gäller att se till att ministern håller sitt löfte. Inte för att en organisation försvinner för att den olagligförklaras, lika litet som stöld eller mord försvinner fast det är straffbara handlingar. Men för att det är en markering från ett anständigt samhälles sida. Måste en nynazistisk organisation få stå och ­dela ut propaganda mitt i hjärtat av den finländska ­huvudstaden? Det exemplifierar en klassisk problematik i en ­demokrati. Ska grupper som raskt skulle sudda ut alla andras yttrandefrihet ifall de fick makten kunna åberopa yttrandefrihet som stöd för att de får sprida sin draksådd? Och ifall regering och riksdag svarar ja på frågan ovan, måste inte samma organ då också axla ett ­ansvar för att anlägga ordentlig moteld? Svenska Yles Spotlight gjorde i våras en djup­dykning ner i Finska motståndsrörelsen, med hjälp av en avhoppad tidigare ledare, Esa Holappa. Rörelsen har ett 60–70-tal aktivister, strikt hier­arkiskt organiserade. ”Många medlemmar pratar gärna internt om att misshandla olika människor eller använda våld vid FMR:s aktioner, men den hårda kärna som är beredd att göra mer än prata består av fem, sex personer”, säger Holappa. Det är en liten skara. Polisundersökningarna kommer förhoppningsvis att visa ifall någon ur den gruppen var med på Elielplatsen. En angelägnare fråga kan riktas till Juho Eerola,­ sannfinländaren som nyligen blev ordförande för riksdagens förvaltningsutskott. Han har tidigare uttalat sig ”förstående” om Finska motstånds­rörelsen. Det är läge för ett klargörande från utskottsordföranden. Vilken riksdagskollega ställer frågan?