Elevunderlaget i den normala grundskolan minskar i radikal omfattning i och med att 45-50 svenskspråkiga barn varje år skrivs in i språkbadsundervisning.

Strukturförändringen kommer också att leda till att sex svenska lärartjänster försvinner i Jakobstad. I gengäld tvingas staden att anställa fler finskspråkiga lärare för att ta hand om de svenska eleverna i språkbadet.

Språkbadets popularitet ska i princip uppfattas som ett underbetyg för finskundervisningen i den normala grundskolan. Många föräldrar röstar med fötterna för att barnen inte ska bli lika språkhandikappade som de själva har varit.

Ur ett långsiktigt, svenskt lärarperspektiv innebär det här ingen katastrof. Det bortfall vi får på den svenskspråkiga sidan kommer säkert på sikt med råge att kompenseras av en ökad efterfrågan på svenska språkbadslärare som ska fungera i finska skolor.

Åbo Akademi gör bra i att starta en egen språkbadsklasslärarutbildning i Vasa från hösten 2018. Det märkliga förslaget om att koncentrera språkbadsenheterna till Jyväskylä universitet behövde helt klart ett motdrag (ÖT 24.5).

Österbotten är rätt ställe för den här typen av verksamhet, inte Jyväskylä där svenskan är mer ett udda inslag än ett naturligt element. Faktum att ingen av de 53 språkbadslärarstuderande har velat flytta till Jyväskylä visar att flyttningen upplevs onaturlig.

Även ur ett långsiktigt elevperspektiv är den smygande förändringen i skolvärlden förmodligen en positiv sak. Erfarenheter har visat att språkbadet är ett ypperligt sätt att tillägna sig ett språk.

I och med att undervisningen i de olika skolämnena huvudsakligen går på det andra inhemska språket får du språkförståelsen så att säga på köpet. Tröskeln att själva uttrycka sig på det andra inhemska språket är betydligt lägre än för elever som ha gått i språkbad än för elever i normal finsk- och svenskundervisning.

I det här sammanhanget är det lätt att glida in på debatten om trivselundersökningen och det finska missnöjet i Jakobstad. I den har finskspråkiga krafter hittills talat om tvåspråkiga skolor utan att desto närmare definiera vad de egentligen avser.

Pentti Höri, chefredaktör för Pietarsaaren Sanomat, bjöd emellertid på en definition då han i ledare i den 24.5 exemplifierade med en yrkesutbildare i Karleby som ger närvårdarutbildning på finska och svenska.

Vi talar då uttryckligen om en finskspråkig yrkesutbildningsanstalt som ger undervisning på två språk, väl medvetna om att de nybakade närvårdarna kommer att ha både finska och svenska kunder. Ingen vettig människa kan väl ha några dubier mot en sådan modell?

Tvärtom är det just i svenskdominerade Österbotten vi borde vinnlägga oss om att utbilda yrkesmänniskor som kan ge service i sitt yrke på båda inhemska språken. I dag har vi ett överutbud på enspråkigt finska och svenska fordonsmekaniker, ICT-montörer och kosmetologer.

Språkbadsmetodiken skulle också sitta som hand i handske i de yrkesutbildningsenheter som vill utbilda konkurrenskraftiga yrkesmänniskor. Självfallet är det tvåspråkiga Österbotten som har mest trumf på hand också i detta avseende.

Men det som fungerar bra i teorin är inte alltid lika lätt att förverkliga i praktiken. Utan tillräckliga grundkunskaper i det andra inhemska språket är det svårt för elever i yrkesutbildning att kunna tillgodogöra sig undervisning på två olika språk. Därför går det inte att forcera den här utvecklingen.

Språkbadet måste börja i de lägre åldersgrupperna och fortplanta sig upp i utbildningshierarkin i harmoni med hur många som integreras i denna nya syn på språkinlärning.

Vi ska inte ha en smygförfinskning av svenska skolor. Däremot borde vi absolut gå in för den typen av tvåspråkighet som avser finska och svenska skolenheter som tillämpar språkbadsmetodiken för språkinlärning.