Är Jakobstadsborna överdrivet kritiska till sin hemstad eller lever de förtroendevalda i en fantasi-värld där allt är frid och fröjd? Ur den färska invånarenkäten (presenterad i tisdagens ÖT) framgår att stadsbornas syn på sin stad avviker rätt mycket från den uppfattning som deras representanter i stadens förvaltning har om vad de åstadkommit. Än mer nöjda är de anställda. Den självförsvarsmekanismen är begriplig, och de anställda kan alltid hänvisa till att de gör så gott de kan med de medel som tilldelats dem. De största avvikelserna i uppfattningarna om sakernas tillstånd ser vi i hur de olika grupperna uppfattar gatuunderhållet i staden. Man är enig bara på en punkt: Underhållet av gator och vägar är viktigt. Men bara tre procent av invånarna anser att underhållet skötts mycket bra, 21 procent sträcker sig till ”ganska bra”. Både förtroendevalda och anställda är långt mer tillfreds med såväl kompetens, effektivitet och tillgänglighet på den här punkten. Det är onödigt att raljera desto mer över den här bristen på samsyn, men den visar i all fall att invånarenkäten behövs som väckarklocka åt beslutsfattarna. Enkäten är den del av stadens strategiarbete där man – enligt inledningen till rapporten om enkäten – ”poängterat vikten av att ha invånarnas behov och värderingar i fokus”. På köpet vill man uttryckligen jämföra de förtroendevaldas och de anställdas åsikter med invånarnas. Det utfallet har man nu till sitt förfogande. På det stora hela är Jakobstadsbon nöjd, rentav förvånansvärt nöjd, med den service staden har att bjuda. Någon större privatiseringsiver har det missnöje som finns heller inte väckt hos Jakobstadsborna. Trots att många också använder privata tjänster anser en klar majoritet att det fortfarande ska vara staden som erbjuder den lagstadgades servicen Missnöjet kan tydligt kopplas till de knappa resurserna som kommer snabbare till synes på vissa sektorer än på andra. Mindre pengar för tandvård leder snabbt till längre väntetider och minskade anslag för underhåll av gator och vägar syns snabbt då körbanorna slits. Det finns gatuavsnitt i Jakobstad som inte lappats på flera år. Rapporten ska fungera som ett styrinstrument för hur man framöver ska möta invånarnas krav, men detta ”framöver” siktar på framtiden. Missnöjesyttringen kommer i otakt med budgetering och konkreta planer, så beslutet att inte lägga asfalt på färdigställda vägar utan enbart lappa hål i befintlig asfalt består. Frågan hur staden ska ta itu med de synpunkter man kan utläsa ur rapporten. Det mesta som sägs är svar på frågor som ger ett ganska löst tyckande. Det är lätt att hålla med om att gatuunderhållet ät eftersatt, men den insikten ökar inte på budgetmedlen. Den rörande enigheten om att just gatuunderhållet anses viktigt borde ändå mana till eftertanke. Det är visserligen den krympande ekonomin som tvingat fram sparåtgärderna, men frågan är ändå inte om det här är ett sparande som kan bli dyrt på sikt. Räkningen för flera års försummat underhåll kan bli stor. Mann ska också gå vidare med insikten om att staden uppenbart har en personal som invånarna är nöjda med, i rapporten slår man fast att det är effektiviteten och tillgängligheten som får mest kritik, mer sällan personalens kompetens.