Antalet arbetslösa ökade kraftigt i juni och var enligt Statistikcentralen 258000, vilket är 42000 fler än för ett år sedan. Vi talar då om en arbetslöshetsgrad på 9,2 procent, mot 7,8 procent samma tid i fjol. Ungdomsarbetslösheten har länge hängt med som ett problem. Tyvärr ser detta problem inte ut att ha fått någon lösning. Även bland de unga fortsätter arbetslösheten att växa och är 20,6 procent bland 15–24-åringar. Antalet sysselsatta har minskat både inom den privata och inom den offentliga sektorn. Statistiken visar att antalet långtidsarbetslösa bland över 50-åriga också tenderar att öka. Denna utveckling pågår även om man från beslutsfattarhåll försökt underlätta situationen för de unga. Utan till exempel ungdomsgarantin skulle siffrorna vara kanske ännu dystrare. Under flera år har vi även haft en diskussion om att höja pensionsåldern. Yrkeskarriärerna anses vara för korta. Det är förstås inte lätt att nå en politisk enighet kring detta mål. Verkligheten går också mot dessa strävanden, och det syns också i den statistik som nu sammanställts. Om man får tro den enkät som Yle låtit göra bland ungefär tusen finländare över 15 år håller acceptansen för en lite högre pensionsålder på att vinna terräng. I dag har vi en flexibel pensionsålder, mellan 63 och 68 år. Enligt den enkät som gjordes kan en majoritet tänka sig att jobba till 65 år. Svaren varierar beroende på vad personerna arbetar med. De som har ett fysiskt jobb vill gå i pension tidigare medan olika sakkunniga, företagare och akademiker är redo att jobba längre. En fjärdedel av de som svarade vill ha en pensionsålder på under 63 år. Näringslivets delegation har även pejlat stämningen om inställningen till finländarens arbetsvilja. En stor majoritet ser finländaren som flitig. Allting är som bekant relativt, men det är uppenbart att arbete alltjämt värderas. Tyvärr ges inte alla som vill möjlighet att arbeta och försörja sig på det. Arbetslösheten är för stor och var det även under den långa högkonjunktur som föregick den nu långa lågkonjunkturen. Samtidigt som vi har en hög arbetslöshet kämpar en del branscher med kronisk arbetskraftsbrist. Vi har inte nått balans och det står vårt samhälle dyrt. Ungdomsarbetslösheten är speciellt känslig för samhällsekonomin. Den kan lätt leda till andra problem som ofta är nästa olösliga. Att få in de unga på arbetsmarknaden är en bra investering. Vi kan komma undan stora kostnader i framtiden och samtidigt skapar de mervärde med sitt arbete. Viktigt är det också med tanke på att vi förutspår en större arbetskraftsbrist i framtiden. Nuvarande regering har gjort en del för att få bukt med arbetslösheten. Vi har en ungdomsgaranti som ska se till att arbetslöshetsperioder klipps av. Att ha jobb inverkar positivt på självkänslan. Det fostrar även till ett sundare ekonomiskt tänkande. För de flesta bidrar vetskapen om varifrån pengarna ska komma en sundare syn på hur de sedan använder de surt förvärvade slantarna. Vid företagssaneringar sitter den äldsta delen av personalen ofta illa till. De anses ha sitt på det torra och de kan därför offras för att anställda med större försörjningsansvar ska få behålla sina jobb. Tanken är förstås bra, men leder ofta till att de äldre slussas ut från arbetsmarknaden i förtid, ofta utan en ärlig chans att komma tillbaka. Mycket kompetens förblir outnyttjad. Samtidigt fortsätter diskussionen om att förlänga arbetskarriärerna.