Det finns ett mönster i kampen för medborgerliga rättigheter. Utsatta grupper har fått utstå motstånd, ilska och tyvärr också alltför ofta, våld när de försökt hävda rättvisa och jämlikhet. Mycket av det som är självklart för oss i västvärlden, kvinnors rätt att rösta, skydd av minoritetsspråk, jämlik behandling oberoende av hudfärg, härkomst, övertygelse eller tro, har många sorgliga historier bakom sig. I Storbritannien i början av förra seklet fängslades och tvångsmatades kvinnor som krävde rösträtt. I Selma Alabama 1965 marscherade 600 svarta för något så självklart som rätten att rösta. De möttes av sheriffen och den manliga befolkningen i staden och sjutton personer skadades svårt. Nelson Mandela satt 27 år i fängelse för att han ville ha ett rättvist Sydafrika. I dag är det ingen som ifrågasätter de rättigheter man då kämpade för. Vi lever tyvärr i en värld där jämlikheten fortfarande inte är självklar. Minoriteter förföljs och trakasseras och deras rättigheter beskärs. Rohingyafolket i Burma betecknas av FN som världens mest förföljda folkgrupp, ständigt på flykt på grund av sitt språk, sin religion och sin etnicitet. Kristna är utsatta i många länder, som Nordkorea, Somalia, Syrien och Pakistan. Det är bra att komma ihåg i Finland där vi har kommit så långt i jämlikheten att vi får ha vårt språk, vår tro och vår härkomst utan att bli trakasserade. De sexuella minoriteterna räknas också till de mest förföljda i världen. Bland annat Uganda, Ryssland och många muslimska länder kriminaliserar homosexualitet på olika sätt. Trakasserier och våld sker alltför ofta med stöd från landets ledare som aktivt uppmuntrar fördomar och hat. I Finland kan vi stoltsera med en allt öppnare och mer tolerant inställning till sexuella minoriteter, men också här finns det en hel del arbete innan vi har kastat av oss gamla fördomar och upplever ett äkta jämlikt samhälle. Det fria ordet har ett centralt uppdrag i arbetet för jämlikhet. En fri och oberoende press ska belysa orättvisor och motarbeta intolerans. De svaga och utsatta har en försvarare i de länder där man har yttrandefrihet. Visst kan det förekomma påtryckningar, både politiska och ekonomiska. Men den dagen pressen ger vika i försvaret av utsatta grupper är den inte längre fri. Vad betyder det här för ÖT? Först och främst: Var och en bestämmer själv om man vill prenumerera på tidningen. Det finns tack och lov ingen obligatorisk tidningsskatt och det gör en lokaltidning beroende av att läsarna i regionen anser att den är tillräckligt intressant och informativ. Den bevakar beslutsfattarna och de demokratiska rättigheterna, den kämpar för sin region och den försvarar de svaga och utsatta. Framför allt måste tidningen också vara en kanal för den fria debatten. I ett samhälle där man kan debattera och bryta åsikter i en fri press har man alltid en längre väg till stenar, kulor och våld än i länder med censur och maktmedel. Tidningen är till för alla i sitt närsamhälle. Den kan inte avsäga sig sin roll för tolerans och öppenhet och måste därför acceptera att det kan finnas läsare som vänder den ryggen. Det hör till spelets regler. Däremot blir det olustigt om man försöker uppmana andra till påtryckningar mot det fria ordet. Då vill man bort från den öppna debatten och in i ett allt mer splittrat samhälle där förståelsen för varandra blir den stora förloraren.