Har du något att säga?

Skriv en insändare.

Skriv insändare
Cirka fyrtio miljoner av totalt 505 miljoner individer i Europa uppges tillhöra någon form av en nationell, regional eller språklig minoritet.Det handlar om cirka åtta procent av befolkningen. En sådan befolkningsandel skulle i den bästa av världar företrädas av cirka 60 av de totalt 751 invalda Europaparlamentarikerna. Men den rättvisan får minoriteterna titta i månen efter. I praktiken torde de europeiska minoritetsgrupperna i valet i maj ha fått in ett drygt 30-tal representanter. Siffran gör inga anspråk på att vara exakt eftersom minoritetsgruppernas politiska företrädare är svårdefinierade. En minoritet i ett land kan i praktiken ha mer politisk nytta av en parlamentariker som tillhör majoritetsbefolkningen i ett annat land. Men, i alla fall verkar katalanerna ha gjort det bästa valet av Europas alla självstyrande områden – folkgruppen fick in hela åtta parlamentariker om man också räknar med katalanen Sebastia Jordi från grannprovinsen Valencia. Men det är kanske inte så märkligt med tanke på att Katalonien har hela 7,6 miljoner invånare. Därutöver kan minoritetsgrupperna bland annat sätta sin tilltro till ungrare från Slovakien och Rumänien, några baskier, en sydtyrolare, ett par skottar, en slovensk parlamentariker som blev invald från Österrike samt finlandssvenska Nils Torvalds från Finland. Det är knappast en tillfällighet att ekonomiskt välbärgade områden är proportionellt sett bättre representerade än folkrika områden med en svagare ekonomi. En politiskt medveten befolkning kan mobiliseras i politiska val medan marginaliserade grupper inte har tillnärmelsevis samma chans till en politisk plattform. De miljontals romer som finns runt om i Europa är de mest utsatta. Rumänien uppskattas ha över 600 000 romer, Slovakien har omkring 400 000 medan Bulgarien uppskattas ha omkring 800 000 romer.Romernas politiska rättigheter är beskurna som en följd av att många inte ens registrerar sig etniskt i rädsla för att bli diskriminerade. Men efter valet i maj har romerna faktiskt två egna företrädare i Europaparlamentet, Soraya Post från Sverige och Damian Drâghici från Rumänien. Eftersom människor som tillhör någon form av minoritet i regel har en förhållandevis svag röst i politiska sammanhang bör också företrädare för majoritetsgrupper känna ett särskilt ansvar för minoritetsgrupper och i all synnerhet då för de mer utsatta grupperna. Den här principen har alla politiker inte förstått och ännu mindre anammat. Snarare har inte ens alla politiska företrädare för minoritetsgrupper alltid förstått sin egen roll. Vad skulle till exempel ha hänt om Alexander Stubb (Saml) hade tagit emot den parlamentspost han tillskansade sig i Europavalet? Han har inte precis utmärkt sig som en minoritetspolitiker i nationell politik och skulle följaktligen knappast heller ha framstått som Europas samvete då det gäller de särskilt utsatta folkgrupperna.Nils Torvalds (SFP) har däremot på eget bevåg tagit initiativ till en så kallad intergrupp som består dels av minoritetsföreträdare och Europaparlamentariker som har tagit det som sin uppgift att stöda minoritetsgrupper. Därmed fortsätter Torvalds på den minoritetspolitiska linje som kanske framför allt stakades ut av Henrik Lax, men som också Carl Haglund anammade under sin tid i Europaparlamentet. Det är rätt, inte minst med tanke på hur stor målgruppen för profileringen är. Å andra sidan gagnas svenskan i Finland säkert av att landet har en statsminister med svenska som modersmål. Både ur en finlandssvensk och ur en minoritetspolitisk synvinkel är det en fördel att Alexander Stubb inte tog emot den post han valdes till. Europas 40 miljoner minoritetsindivider har garanterat mer nytta av en parlamentariker av Nils Torvalds snitt.